Senaste inläggen

Av elakaherrn - 13 september 2021 09:31

All forskning måste granskas. Granskaren skall ha en ifrågasättande inställning. Det gäller både metoder och fakta.

Klimatforskningen harproblem.


11. Hurgörman för att uträlna jordens medeltemperatur? Hur sammanväger man mätresultat från olika delar av världen, hur viktar man mätresultat från arktis och antarktis med tropikerna? En förändring av viktningen kan ge stora utslag.


2 Mätserien påstås börja vid slutet av 180-talet. Hur har man fått mätresultat rån det inre av Asien, Afrika eller Sydamrikas djungler  från denna tid? Kontinuerliga mätningar har ju bara gjorts i ästvärlden sedan denna tid, så dessa mätresultat bör vara pålitliga, mdn övriga äldre mätningar av påhittade; man har försökt räkna fram temperaturer som inte finns. Det är inte konstigt att temperaturerna i närheten av Västvärldens storstäder har stigit. I stäerna sker ju en enorm värmeutvecklig genom industrier, bostadshus och belysning.


3. Många klimatforskare arbetar med datoriserade modeler. Enliten faktadöränfring i en sådan modell kan ge kraftiga utslag slutanalysen.Är modellerna tillförltliga?


4.FN:s klimatpanel sägs ha sammanställt resultatet av tusentals forskningsrapporter, och de är enstämmiga. Det är självklart att de blir detta, eftersom skeptiska forskare hindras att publicera sina resultat och även motas bort från akademiska lärosäten.Man kan dra en parallell till renässansen, då dåtida vetenslap massivt stödde den uppfattningen att solen kretsade kring Jorden. Ett fåtal forskare hade då en uppfattning, att solen var centrum, som planeterba kretsade kring. Galilei måste avsvära sig denna uppfattning, stödd på mätresultat, för att ej bli bränd på bål; Buno, som vägrade blev bränd påbål. Lika illa går det ej nu för dem som fått andra forskningsresultet än de nu vedertagna.


I radio kan man höra damer som gnäller om klimatförnekare, och söger att Vi (vilka vi?) måste ändra lisstil, och sen dras der vanliga mantrat om att flyga miindre, åka kollektivt, äta mindre kött o s v o s v. Varför inte införa torrdass? Vattenklosetter transporterar mänskligt avfall med ett viktigt livsmedel, vatten, som det sägs bli ont om.  Avfalllet kommer ut i vattendrag, som förorenas, och från samma vattendrg tas sedan vatten upp till dricksvatten, fullt med kemikalier. Detta avfall är ju en viktig näringsresurs för odling  Och så kan man sänka rumstemperaturen till 1 om dagen och 16 om natten, såsom unde andra världskriget. Men sådana livsstilsförändringar är förstås otänkbara.






Av elakaherrn - 19 augusti 2021 10:14

Nuvarande system går ut på att slå ut försäljare och leverantörer. Det har visat sig verkningslöst. De utslagna ersätts av nya. Den enda realistiska metoden är att kriminalisera köpet och köpareen.Köpare skall dömas att betala höga böter. Har de råd att köpa dyr knark, har de råd till böter, och deras ekonomiska resurser att köpa knark minskas. Finns det inga köpare, finns det  heller inga säljare. Sålunda bör innehav av knark för eget ruk kriminaliseras.

   Varför har öparna kommit undan i knarkdebatten? Det kan inte finnas annan anledning än att köpekretsen består av politiker, företagsledare, journalister och liknande,  kommunala och stalga tjänstemän, och andra tongivande kretsar.

Av elakaherrn - 28 februari 2017 09:02

Kålsuparargumentet,  alternativa fakta och elakheter i politiken


Särskilt genom framgången för Donald Trump har det ologiska i kålsuparargumentet lyfts fram; så även i svensk politik. Donald Trunp har avfärdat kritik mot hans aktivitet och hans uttalanden med att andra uppsatta politiker gjort detsamma eller ännu värre.  Han har tydligen haft framgång med detta argument. Kålsuparargumentets kritiker, som främst finns i den vänsterliberala kulturdebatten, har förvisso rätt.  Men frågan är, om kålsuparargumentet är en ny företeelse.


  I Sverige aktiverades kålsuparargumentet strax efter andra världskriget. Det uppfanns av kulturvänstern. Ett antal företrädare för denna- de var från början 33 – förklarade, att de inte vile instämma i kritiken mot den sovjetiska regimen och inte ville taga avstånd från denna, under motivering att förhållandena i västerlandet var lika dåliga, Detta blev den s k tredje ståndpunkten, som sedan levde kvar i decennier.  Den främste företrädaren för kålsuparargumentet är Jan Myrdal.  I vilken diskussion som helst om den sovjetiska regimens likvidering av miljontals människor, om den framtvingade svälten i Kina, som dödade miljoner eller om folkmordet i Kambodja, kom Jan Myrdal inom några minuter fram med argumentet, att det var lika illa i västvärlden . I USA hade förr i världen negrer lynchats och i Sydafrika var negrerna förtryckta. Hans  meddebattörer föll omedelbart i fällan  och diskuterade inte längre diskussionsämnet. En händelse, som illustrerar kulturvänsterns hegemoni, var Eyvind Jonssons tal till uppsalastudenterna 1951, där han tog klar ställning för den västerländska demokratin. För detta fick han löpa gatlopp, arrangerat av kulturvänstern, som gjorde allt för att frysa ut honom och underkänna legitimiteten av att han fick nobelpriset i litteratur.  Samtidigt frotterade sig kulturvänsterns koryféer med den sovjetiska regimen, mottog ordnar, priser och andra utmärkelser med champagneglas i handen medan miljontals människor svalt ihjäl i de sovjetiska arbetslägren i Gulagsystemet. Men kulturella impulser hämtade de västerifrån. Så det märkliga är, att kålsuparargumentet, som kulturvänstern nu kritiserar, har den själv uppfunnit och praktiserat.


   En annan företeelse, som också härstammar från kulturvänstern, är alternativa fakta. Termen, som uppfunnits av Trumps presstalesman, har gett namn åt en gammal företeelse. Under hela sovjettiden matades den svenska allmänheten med alternativa fakta från vänsterhåll om hur människorna i Sovjet hade det materiellt gott ställt och hur lyckliga de var.  Olof Lagercrantz  beskrev i Dagens Nyheter hur väl fungerande Mao Tse Tungs Kina var;  rena idealstaten. Statsminister Ingvar Carlsson kunde säga, att ”Sovjetunionen visat att det finns en annan väg än kapitalism till välfärd” ; då menade han antagligen inte att denna väg hette slavarbete.  Även i detta ämne var Jan Myrdal en mästare.  Han hade aldrig sett någon folkförintelse i Kambodja, som han besökt flera gånger; alltså fanns den inte. Han hade varit i Kina och inte sett  folk svälta ihjäl i miljoner. Han hade alternativa fakta. Vi kan tacka den som gett denna företeelse ett namn. Men var fanns alla politiska kommentatorer, som nu gör sig lustiga över alternativa fakta, på den tiden?


   Detsamma har förhållandet varit med elakheter i politiken.  Konstnärer har i tecknade bilder under flera århundraden kunnat gissla, förlöjliga och håna makthavare utan någon påföljd; i våra dagar har denna möjlighet befästs och vidgats genom hänvisning till den konstnärliga friheten.  Ett illustrativt exempel är Lars Wilks rondellhund. Visst, säger alla, han har yttrandefrihet, men …. Detta ”men” kommer inte från makthavarna, som vanligtvis förfasar sig över vulgariteter, utan från hans egna kollegor inom den konstnärliga  eliten. Ett  ”men” utgår från påståendet, att Wilks är en dålig konstnär och därför inte borde producera något som är dålig konst. Det andra ”men-et” utgår från att det är olämpligt med konstnärliga framställningar, som provocerar en religiös grupp i samhället.

  Under århundradena har det varit farligare att skända makthavarna eller meningsmotståndare genom tal eller skrift än genom bild. Men även i detta fall har gränserna vidgats för vad som får uttryckas utan påföljd, och verbala elakheter har nu blivit grövre. Tillämpningen av svensk tryckfrihetslagstiftning visar en mycket tillåtande attityd. I det massmediala landskapet har den liberala och radikal pressen haft en viss hegemoni, och det vänsterkulturella etablissemanget har dominerat  här. De elaka påhoppen har riktats mot meningsmotståndare. Dessa har i regel inte haft samma satiriska talang, och de kan därför ha silats bort av tidningsredaktionerna. Läget har nu blivit annorlunda genom att pressens hegemoni har brutits på grund av möjligheterna att publicera sig på nätet. Här kommer nu elaka påhopp från kulturvänsterns meningsmotståndare,  och enligt uppgifter från de berörda, är påhoppen mycket grova, alltifrån okvädingsord till hot om fysiskt våld. . Det talas om nättroll, näthat och nätmobbing. Detta är en företeelse, som inte kan godtas, men går inte att hindra. Det var kulturvänsterns företrädare som en gång släppte anden ur flaskan, och nu vänder den sig mot dem själva. Och det kommer bli svårt att få in anden i flaskan igen.

Kålsuparargumentet,  alternativa fakta och elakheter i politiken


Särskilt genom framgången för Donald Trump har det ologiska i kålsuparargumentet lyfts fram; så även i svensk politik. Donald Trunp har avfärdat kritik mot hans aktivitet och hans uttalanden med att andra uppsatta politiker gjort detsamma eller ännu värre.  Han har tydligen haft framgång med detta argument. Kålsuparargumentets kritiker, som främst finns i den vänsterliberala kulturdebatten, har förvisso rätt.  Men frågan är, om kålsuparargumentet är en ny företeelse.


  I Sverige aktiverades kålsuparargumentet strax efter andra världskriget. Det uppfanns av kulturvänstern. Ett antal företrädare för denna- de var från början 33 – förklarade, att de inte vile instämma i kritiken mot den sovjetiska regimen och inte ville taga avstånd från denna, under motivering att förhållandena i västerlandet var lika dåliga, Detta blev den s k tredje ståndpunkten, som sedan levde kvar i decennier.  Den främste företrädaren för kålsuparargumentet är Jan Myrdal.  I vilken diskussion som helst om den sovjetiska regimens likvidering av miljontals människor, om den framtvingade svälten i Kina, som dödade miljoner eller om folkmordet i Kambodja, kom Jan Myrdal inom några minuter fram med argumentet, att det var lika illa i västvärlden . I USA hade förr i världen negrer lynchats och i Sydafrika var negrerna förtryckta. Hans  meddebattörer föll omedelbart i fällan  och diskuterade inte längre diskussionsämnet. En händelse, som illustrerar kulturvänsterns hegemoni, var Eyvind Jonssons tal till uppsalastudenterna 1951, där han tog klar ställning för den västerländska demokratin. För detta fick han löpa gatlopp, arrangerat av kulturvänstern, som gjorde allt för att frysa ut honom och underkänna legitimiteten av att han fick nobelpriset i litteratur.  Samtidigt frotterade sig kulturvänsterns koryféer med den sovjetiska regimen, mottog ordnar, priser och andra utmärkelser med champagneglas i handen medan miljontals människor svalt ihjäl i de sovjetiska arbetslägren i Gulagsystemet. Men kulturella impulser hämtade de västerifrån. Så det märkliga är, att kålsuparargumentet, som kulturvänstern nu kritiserar, har den själv uppfunnit och praktiserat.


   En annan företeelse, som också härstammar från kulturvänstern, är alternativa fakta. Termen, som uppfunnits av Trumps presstalesman, har gett namn åt en gammal företeelse. Under hela sovjettiden matades den svenska allmänheten med alternativa fakta från vänsterhåll om hur människorna i Sovjet hade det materiellt gott ställt och hur lyckliga de var.  Olof Lagercrantz  beskrev i Dagens Nyheter hur väl fungerande Mao Tse Tungs Kina var;  rena idealstaten. Statsminister Ingvar Carlsson kunde säga, att ”Sovjetunionen visat att det finns en annan väg än kapitalism till välfärd” ; då menade han antagligen inte att denna väg hette slavarbete.  Även i detta ämne var Jan Myrdal en mästare.  Han hade aldrig sett någon folkförintelse i Kambodja, som han besökt flera gånger; alltså fanns den inte. Han hade varit i Kina och inte sett  folk svälta ihjäl i miljoner. Han hade alternativa fakta. Vi kan tacka den som gett denna företeelse ett namn. Men var fanns alla politiska kommentatorer, som nu gör sig lustiga över alternativa fakta, på den tiden?


   Detsamma har förhållandet varit med elakheter i politiken.  Konstnärer har i tecknade bilder under flera århundraden kunnat gissla, förlöjliga och håna makthavare utan någon påföljd; i våra dagar har denna möjlighet befästs och vidgats genom hänvisning till den konstnärliga friheten.  Ett illustrativt exempel är Lars Wilks rondellhund. Visst, säger alla, han har yttrandefrihet, men …. Detta ”men” kommer inte från makthavarna, som vanligtvis förfasar sig över vulgariteter, utan från hans egna kollegor inom den konstnärliga  eliten. Ett  ”men” utgår från påståendet, att Wilks är en dålig konstnär och därför inte borde producera något som är dålig konst. Det andra ”men-et” utgår från att det är olämpligt med konstnärliga framställningar, som provocerar en religiös grupp i samhället.

  Under århundradena har det varit farligare att skända makthavarna eller meningsmotståndare genom tal eller skrift än genom bild. Men även i detta fall har gränserna vidgats för vad som får uttryckas utan påföljd, och verbala elakheter har nu blivit grövre. Tillämpningen av svensk tryckfrihetslagstiftning visar en mycket tillåtande attityd. I det massmediala landskapet har den liberala och radikal pressen haft en viss hegemoni, och det vänsterkulturella etablissemanget har dominerat  här. De elaka påhoppen har riktats mot meningsmotståndare. Dessa har i regel inte haft samma satiriska talang, och de kan därför ha silats bort av tidningsredaktionerna. Läget har nu blivit annorlunda genom att pressens hegemoni har brutits på grund av möjligheterna att publicera sig på nätet. Här kommer nu elaka påhopp från kulturvänsterns meningsmotståndare,  och enligt uppgifter från de berörda, är påhoppen mycket grova, alltifrån okvädingsord till hot om fysiskt våld. . Det talas om nättroll, näthat och nätmobbing. Detta är en företeelse, som inte kan godtas, men går inte att hindra. Det var kulturvänsterns företrädare som en gång släppte anden ur flaskan, och nu vänder den sig mot dem själva. Och det kommer bli svårt att få in anden i flaskan igen.

Av elakaherrn - 27 december 2016 13:44


Det nya politiska landskapet


Vi lever nu i en epok, där det politiska landskapet kan komma att förändras på ett sätt, som inte setts i modern tid. Det är fråga om en revolt mot det politiska, kulturella och ekonomiska etablissementets hegemoni; rörelsen kan karakteriseras som anti-etablissement. Den skär rätt igenom våra invanda föreställningar om uppdelningar efter klass, kön, yrke, social status, utbildning och sociala intressen och genom höger-vänsterskalan. Blir den bestående, kommer den att rita om den politiska kartan.


   En sådan rörelse brukar kallas populistisk, och den nuvarande kallas ofta höger-populistisk. Populism används i nutiden som en negativ karakteristik; populisten anses rida på ett missnöje, som han inte har någon lösning på, och plocka upp föreställningar från  gräsrötterna, förställningar, vilka anses vara fördomar. Det är självklart, att populismen bekämpas av etablissementet, som har ett övertag genom kontrollen över massmedia.


   Men populism är inte automatiskt s k höger-populism. Ordet populism kommer från en rörelse i USA på 1890-talet, som bar fram de undertrycktas krav, vilka låg klart till vänster enligt nutida klassifiering: nationaliseringar och progressiv inkomstskatt. Rörelsen tynade bort genom att delar av dess program togs upp av de etablerade partierna.

    En nutida rörelse, som var anti-etablissementsinriktad utan at vara populistisk, var den s k progressiva vänstern på 1960-talet. Den var inte populistisk, genom att den inte hade några rötter i de breda folklagren; i Frankrike vägrade t ex fackförbunden att liera sig med den. Den tynade bort genom att den blev en del av etablissementet. Den skalade dock bort det sista av de gamla ”borgarbrackiga” förställningarna om anständighet: om anständigt uppförande, anständig klädsel, anständig sexualmoral, anständigt tal o s v. Denna anständighetsnorm, som varit ett kitt för detta sociala skikt i samhället, fick söka andra objekt. Det blev  nu inte anständigt att tala illa om invandrare, om andra folkslag, om folk med annorlunda sexuellt beteende, karakteriserade som HBTQ (dock med undantag för pedofiler), om kriminella, som inte skulle straffas utan hjälpas, om religioner  (med undantag för kristendom). Det som brukar kallas politiskt korrekt, är denna anständighetsnorm.


  Populismen sedd som en högerrörelse (fast det är oegentligt at tala om höger eller vänster då den skär tvärs igenom dessa kategorier) har haft som exempel poujadismen i Frankrike på 1950-talet och Ny demokrati i Sverige på 1990talet.


  En svensk anti-etablissementsrörelse, som varken kan karakteriseras som höger eller vänster, var den rörelse, som miljöpartiet tog ledningen för.  Den har också vissa populistiska inslag.  Men den är ett typexempel på hur en sådan rörelse förlorar kraft, när den måste organisera sig och måste anpassa sig till det politiska etablissementet; en sådan rörelse får inte stanna av utan måste vara i rörelse med nya projekt.


  Anti-etablissementsstämningar har alltid funnits. Att de nu fått sådan kraft beror på tre omständigheter: en fråga av stor symbolisk betydelse, kraftfulla ledare och ett nytt medielandskap. Den symboliska frågan är hotet mot nationalstaten genom de nutida stora folkomflyttningarna, förenklat formulerat som invandring, och centralismen inom EU. Det nya medielandskapet är framväxten av s k sociala medier genom internet, och dagstidningsjournalistikens utförslöpa. Därmed har etanlissementets hegemoni brutits på detta område.


    I alla Västeuropas stater har partier, grundade på detta, vuxit fram. Gränsen för dess antal sympatisörer tycks för tillfället ligga på 25 % av de röstande.  I Italien och Spanien tycks det inte vara invandringen, som skulle vara rörelsens grogrund, utan en reaktion mot de etablerade partiernas vanstyre. Dessa partier kan närmast karakteriseras som vänsterpopulistiska. Men det märkliga är, att rörelsen fått fart även i USA. Man kan säga, att Donald Trump kidnappat det republikanska partiet och gjort sin kampanj för president till en ani-etablissementsrörelse, med negativ anställning till invandring och till andra religioner, till storkapitalets makt och den symbios, som den kulturella och politiska eliten lever i.


  Hur försöker etablissementet slå tillbaka mot denna rörelse? På ett plan sker det genom att det suger upp vissa delar av rörelsens krav i förhoppning om att detta skall döda energin i rörelsen och passivisera den. En annan metod, som blivit etablerad, är försök att karaktärsmörda motståndarna, gärna genom massiv uppbackning i massmedia. Karaktärsmordet sker genom att motståndarna påstås inte uppföra sig anständigt enligt de nya anständighetsnormerna. Att tala nedsättande om kvinnor, invandrare, muslimer, homosexuella är t ex inte anständigt.  Det behövs inte mycket, för att kunna göra en anknytning till det oanständiga uppförandet. I nödfall får media försöka hitta något som gjorts eller sagts för tio eller femton år tillbaka. Men vad som är absolut nödvändigt för etablissementet att återvinna kontrollen, är att hegemonin i opinionsbildning, problemformulering och nyhetsförmedling återupprättas. Men det blir svårt. Et nationellt förbud mot anonymitet på nätet, eller lagar  om straff för spridning av osanna eller olämpliga påståenden, eller om avstängning från internet blir uddlöst i den globaliserade världen.

   Hur blir framtiden för de nutida anti-etablissementsrörelserna? De nyss nämnda karaktärsmorden torde vara efemära och bara ha marginell betydelse; de sympatisörer, som inte delar de nya anständighetsnormerna, är ju helt oberörda, och dessa normer tillhör ju borgerlighetens finrum. Nej, det som krävs för att rörelsen inte skall falla ihop, är att undvika stagnation och hela tiden flytta fram positionerna,  vidare en stark ledare, ingen intern splittring och att inte bli en del av etablissementet. Ett typexempel på organisation, som fyllt dessa krav är Dansk folkeparti, som verkar orubbligt. Hur situationen är för andra sådana organisationer, är svårt att bedöma. Man kan misstänka, att den kommer att dö ut i USA. Donald Trump är för gammal för att bli en framtida galjonsfigur, och utan en stark ledare går det hela i kvav. Men man kan inte utesluta, att en sådan dyker upp, och rörelsen blir en tredje kraft vid sidan av republikaner och demokrater. En fråga, som i Sverige kan bli samlande för rörelsen, om invandringsfrågan tonar bort, är motståndet mot centralismen inte bara i EU utan även nationellt; en protest mot storstadsregionernas dominans och övertag vid resursfördelningen. En sådan klyfta inom riket kommer bli svår att hantera för de nuvarande politiska partierna.

Av elakaherrn - 27 december 2016 13:24

Vem bär skulden till flyktingkatastrofen och eländet i Mellan-östern?


Svaret är lätt: det gör ett antal stater i västerlandet, ledda av NATO samt västerländska  massmedia.


   När demonstrationerna i Libyen urartade till inbördeskrig,  framhöll ett antal västmakter med Frankrike i spetsen, att civilbefolkningen måste skyddas, De fick stöd och tillåtelse av FN:s säkerhetsråd, som uppdrog åt NATO att leda ett ingripande för skydd av civilbefolkningen. Detta kunde även Ryssland och Kina gå med på.  Denna aktion, som även Sverige deltog i, urartade till ett ingripande till stöd för rebellerna; Kadaffis styrkor bekämpades både från luften och på marken. Syftet ändrades till att störta Kadaffi. Urartningen märktes i sluttampen: bekämpandet av Cyrte, Kadaffis sista motståndsficka, ledde ti ett bombardemang av staden. Ett märkligt sätt att skydda civilbefolkningen.

     Det inledande scenariot i Libyen upprepades i Syrien. Nu hade den arabiska våren nått Syrien, nu skulle presidenten Assad snart vara bortjagad. Massmedia hejade på  och västmakterna såg Assads dagar räknade. Men även här satte sig regimen till motvärn. Demonstrationerna blev inbördeskrig. Nu ville västmakterna ånyo få mandat att ingripa för att skydda civilbefolkningen. Men det fick de inte. Ryssland och Kina utnyttjade sin vetorätt i säkerhetsrådet. Skälet till detta var, att dessa stater inte låter sig luras mer än en gång.  Västmakternas aktivitet i Libyen hade gått långt över det mandat de fått. Någon upprepning i Syrien ville Ryssland inte ha, särskilt som landet hade goda förbindelser med Syrien. Så eskalerade inbördeskriget med enorma lidanden för  civilbefolkningen.  Västmakternas självsvåldiga utvidgande av FN-mandatet gav detta resultat.

   Men inte bara i Syrien har västmakternas agerande skapat kaos.  Resultatet blev detsamma i Libyen, sedan Kadaffis regim störtats.  De inbördes striderna fortsätter mellan andra parter.  Hela statsapparaten ligger i ruiner; Libyen är ett laglöst land.  Vapen och soldater från den fallna regimen har spritts över hela Nordafrika, och har skapat instabilitet, som kan ta decennier för att övervinna.  Inte bara från Syrien utan även härifrån kommer nu stora flyktingströmmar.  De som skapade detta läge har ansvaret för flyktingkrisen och bör även bära bördan av den. Tyvärr är massmedia ett ansiktslöst konglomerat, som aldrig tar något ansvar för sina gärningar.

Av elakaherrn - 16 november 2015 13:41

Miljönissarnas hyckleri


Det tjatas dagligen om klimatförändring, koldioxidutsläpp, jordens uppvärmning; det sistnämnda ligger några decennier fram i tiden. Man vet inte om föreslagna åtgärder har någon effekt i framtiden. Åtgärderna föreslås vanligen av högavlönat folk i Stockholms innerstad , som undrar, varför folk på landsbygden inte tar tunnelbanan, när det blir för dyrt att köra bil.  Men det finns större problem i närtid, som kräver omedelbara åtgärder, vilkas effekt snabbt kan kartläggas.


1. En stor fara för miljö och hälsa är utsläppen av p-piller- och medicinrester, som spolas ut i avloppen, och som reningsverken inte kan avskilja. De spolas ut i vattendrag, som är dricksvattentäkter, såsom Mälaren, Hjälmaren och Storsjön, och  når till slut vattnet i våra kuster, där de tas upp av fiskar, som människor sedan äter. Det är belagt, att detta kemiska avfall är hälsovådligt. Det är svårt att förbjuda användning av mediciner, men mer forskning och kontroll kan göras. Däremot är det möjligt, att direkt förbjuda användning av p-piller, vars rester orsakar hormonella skadliga effekter på människor och djur.  Men detta vågar s k miljövänner inte föreslå.


                 2. Enorma mängder kväve och fosfor spolas ut från vattenklosetterna. En del av detta tas om hand i reningsverken, men stora mängder fortsätter ut havet eller de stora sjöarna. Kväve och fosfor är ämnen, som skulle göra nytta i jordbruket. Därför borde miljövännerna kräva, att vattenklosetter avskaffas, och torrdass införs. Därigenom skulle  även vatten, ett viktigt livsmedel, kunna sparas.  För att förvilla begreppen skyller miljöorganisationerna på de ynka procent av befolkningen, som är bönder, och påstår att kväve- och fosforläckaget kommer från deras marker. För att handha torrdass-systmet skulle mycket folk behöva anställas, och det skulle minska arbetslösheten för personer, som inte fyller kraven på annan arbetsmarknad.

                

               3.  Ett annat lösenord i miljödebatten är energibesparing. Enorma mängder energi försvinner till ingen nytta genom att uppvärmt vatten spolas ut i naturen genom att folk duschar  dagligen i långa stunder. Här skulle kunna sparas mycket energi, om folk duschade i kallvatten. Under andra världskriget släpptes varmvatten på i hyreshusen maximalt en gång i veckan, ibland med längre intervaller. Egnahemsägare hade inte bättre; de fick knappt bränsle att värma upp husen. I hyreshusen skulle värmen då hållas på 16 grader om natten och 18 på dagen. Förslag på sådan reglering förväntas från de, som förespråkar energibesparing.


              4. Översvämningar och andra vattenkatastrofer skylls på klimatförändring. En viktigare orsak är att mer och mer mark hårdgöres genom vägar och bebyggelse, villatomter stenläggs och gräsmattor försvinner. Ute i världen avskogas stora områden, och mark, som är otjänlig för ändamålet, bebyggs.  Skulle inte mer mark även i storstäderna kunna undantas från hårdgörning, genom att t ex läggas ut som kolonilotter?  Skulle inte villaägarna kunna animeras att ha ett eget trädgårdsland i stället för stenläggning?


               5.  Den mänskliga individen kan beräknas släppa ut ett kilo koldioxid per timme genom utandningsluften. Vad betyder det, att antalet människor på jorden ökas från en miljard till sju eller åtta?  Borde man inte gynna individer, t ex bönder, eller organisationer, såsom skogsföretag,  som ser till att det finns träd och annan växtlighet, som omvandlar koldioxiden till syre?


                 Varför sysslar  s k miljöorganisationer bara med symbolpolitik i stället för åtgärder i vårt närområde? Ett av svaren är, att organisationernas och dess medlemmars ekonomiska väl  prioriteras av dem. Det som kan verka      obehagligt i nutiden, vill de akta sig för.




Av elakaherrn - 17 september 2015 11:06

Elefanten i skoldebatten


Det har från visst skolhåll riktats kritik mot PISA-proven och deras resultatrapportering.  Särskilt kritiska har de dominerande skolforskarna varit.  De påstår, att PISA-proven mäter fel saker.  Det märkliga är, att när  svenska elever  förr låg i toppen på PISA-proven, riktades ingen kritik mot dessa. Att dessa skolforskare är kritiska, är lätt förståeligt. Det är de som skapat den utförsbacke som svensk skola befinner sig i.  De har påverkat läroplanen och lärarutbildning. Resultatet har blivit ett antal dåligt utbildade lärare. Eftersom de var skolforskare, var pedagogiken det viktigaste i lärarutbildningen; att läraren hade fackkunskap var mindre viktigt. En lärare skulle med pedagogikens hjälp kunna undervisa i naturvetenskap eller historia utan att ha annat än ytliga kunskaper i ämnet. Att PISA-proven förr gav goda resultat berodde på den eftersläpning som finns, i det att äldre välutbildade lärare fanns kvar. Omloppstiden för lärare i skolan är vanligtvis lång fram till pensioneringen. Nu verkar den bli kortare genom att allt fler lärare lämnar yrket på grund av förtvivlan inför skolans tillstånd; förmodligen är det de duktigaste.  Men även lärare, som fått dålig utbildning eller är obehöriga, kunde vara bra lärare genom sin entusiasm, kreativitet och intresse för eleverna. Detta har arbetsgivaren/kommunen dödat genom att göra lärarrollen till byråkratisk kontorsslav.


  Professor Martin Ingvar hade ett uppdrag att granska pedagogiska forskningsrapporter.  Han karakteriserade dem som ”impressionistiska”. Därmed menas, att forskningen är grundad på enstaka iakttagelser och löst tyckande.  Flera skolforskare har  slagsida mot  sociologi och psykologi.  Bland pedagogerna finns de, som är lärarutbildade men inte känt sig bekväma i lärarrollen. De har återvänt till universitetet för att läsa vidare i pedagogik. Somliga har kanske disputerat och genom sina teoretiska kunskaper fått framstående positioner inom lärarutbildningen.


   Ett påstående som man hör skolforskare framföra, är att klasserna skall vara blandade med ambitiösa elever och svagpresterande. Därigenom drar de ambitiösa med sig de svagare till att nå bättre resultat. Men det saknas bevis. Jag har hört motsatsen sägas. I en radiointervju sade en färdigutbildad elev, att hon konstant underpresterade i grundskolan, för att inte bli mobbad av de som inte var resultatinriktade.  Plugghäst är ett gammalt skällsord för de vetgiriga. Ett annat faktum är, att lärarna hållit tillbaka de högpresterande, förmodligen en lärdom från lärarutbildningen. Alla skulle gå i samma takt, och farten bestäms då av de långsammaste.  Man fick inte läsa före eller räkna före i skolböckerna. En elev som räknat före, blev utskälld av lärarinnan och beordrades sudda ut sitt räknande i matematikboken.  Att de vetgiriga stympades i sin utveckling och fann skolan meningslös, var enligt skolforskarna ett acceptabelt offer.  Dessutom finns det ett märkligt undantag från regeln om sammanhållna klasser. Elever som har talang för idrott, musik och konst, skall inte stanna i sammanhållna klasser, utan föras samman med andra högpresterande elever till särskilda idrotts-, musik- eller konstklasser. På vad grundar skolforskarna denna segregering?


   En bra bakgrund till allt detta ges i Skolöverstyrelsens broschyr från 1981 med titeln Skolan.  Där sägs på s 6, att skolan skall ge kunskaper och fostran. Fostran tas upp först, fostran till demokrati. Det innebär, att ”vissa saker inte får ifrågasättas”. Dessa är: ”alla människor är lika mycket värda, människor får tycka och vara olika, människor hjälps åt för att lösa problem, ingen människa får skada någon annan, den starkare har ansvar för att hjälpa den svagare, alla skall hjälpa de grupper som har det svårt, och kvinnor och män, flickor och pojkar,  har lika värde

 och ska ha samma möjligheter”.  Bortsett från luddigheten i detta verkar det i dagens läge som om denna s k fostran har misslyckats.


    När broschyren kommer till kunskapsdelen, säger den, att de viktigaste kunskaperna är att kunna ”läsa, skriva, tala och räkna” (s 8).  Kunskaper utöver detta nämns i 15 punkter. I en kort sammanfattning innehåller de miljöfrågor, hushållning med resurserna, internationellt samarbete, krig och fred, sammanlevnad mellan människor och andra livsfrågor, såsom meningen med livet och kulturkonsumtion,  samt vidare kunskaper om lagar, trafikregler, och faror med alkohol, tobak  och narkotika .  En punkt är remarkabel: ”den roll som teknik och naturvetenskap spelar i vårt samhälle”.  Att lära sig själva tekniken och naturvetenskapen är sålunda mindre viktigt.


  Sett mot bakgrund av detta kan man förstå att skolforskarna tycker att PISA mäter fel saker.  Men det märkliga är, att elevernas provresultat i läsförståelse och matematik stadigt sjunker. Att läsa och räkna skulle ju tillhöra grundkunskaperna. Men där mäter man väl också fel saker i PISA-provet? Hur det är med skrivkonsten och talekonsten finns det tydligen ingen mätning.  Men den subjektiva erfarenheten är, att den förra är i bedrövligt skick, både formmässigt och innehållsmässigt.


  Så när det i skoldebatten gång på gång sägs, att skolans utformning skall grundas på vetenskaplig forskning, så är detta blott en chimär.  Tyvärr försvinner de evidensbaserade  forskarna i mediebruset och får inte komma till tals.

Elefanten i skoldebatten


Det har från visst skolhåll riktats kritik mot PISA-proven och deras resultatrapportering.  Särskilt kritiska har de dominerande skolforskarna varit.  De påstår, att PISA-proven mäter fel saker.  Det märkliga är, att när  svenska elever  förr låg i toppen på PISA-proven, riktades ingen kritik mot dessa. Att dessa skolforskare är kritiska, är lätt förståeligt. Det är de som skapat den utförsbacke som svensk skola befinner sig i.  De har påverkat läroplanen och lärarutbildning. Resultatet har blivit ett antal dåligt utbildade lärare. Eftersom de var skolforskare, var pedagogiken det viktigaste i lärarutbildningen; att läraren hade fackkunskap var mindre viktigt. En lärare skulle med pedagogikens hjälp kunna undervisa i naturvetenskap eller historia utan att ha annat än ytliga kunskaper i ämnet. Att PISA-proven förr gav goda resultat berodde på den eftersläpning som finns, i det att äldre välutbildade lärare fanns kvar. Omloppstiden för lärare i skolan är vanligtvis lång fram till pensioneringen. Nu verkar den bli kortare genom att allt fler lärare lämnar yrket på grund av förtvivlan inför skolans tillstånd; förmodligen är det de duktigaste.  Men även lärare, som fått dålig utbildning eller är obehöriga, kunde vara bra lärare genom sin entusiasm, kreativitet och intresse för eleverna. Detta har arbetsgivaren/kommunen dödat genom att göra lärarrollen till byråkratisk kontorsslav.


  Professor Martin Ingvar hade ett uppdrag att granska pedagogiska forskningsrapporter.  Han karakteriserade dem som ”impressionistiska”. Därmed menas, att forskningen är grundad på enstaka iakttagelser och löst tyckande.  Flera skolforskare har  slagsida mot  sociologi och psykologi.  Bland pedagogerna finns de, som är lärarutbildade men inte känt sig bekväma i lärarrollen. De har återvänt till universitetet för att läsa vidare i pedagogik. Somliga har kanske disputerat och genom sina teoretiska kunskaper fått framstående positioner inom lärarutbildningen.


   Ett påstående som man hör skolforskare framföra, är att klasserna skall vara blandade med ambitiösa elever och svagpresterande. Därigenom drar de ambitiösa med sig de svagare till att nå bättre resultat. Men det saknas bevis. Jag har hört motsatsen sägas. I en radiointervju sade en färdigutbildad elev, att hon konstant underpresterade i grundskolan, för att inte bli mobbad av de som inte var resultatinriktade.  Plugghäst är ett gammalt skällsord för de vetgiriga. Ett annat faktum är, att lärarna hållit tillbaka de högpresterande, förmodligen en lärdom från lärarutbildningen. Alla skulle gå i samma takt, och farten bestäms då av de långsammaste.  Man fick inte läsa före eller räkna före i skolböckerna. En elev som räknat före, blev utskälld av lärarinnan och beordrades sudda ut sitt räknande i matematikboken.  Att de vetgiriga stympades i sin utveckling och fann skolan meningslös, var enligt skolforskarna ett acceptabelt offer.  Dessutom finns det ett märkligt undantag från regeln om sammanhållna klasser. Elever som har talang för idrott, musik och konst, skall inte stanna i sammanhållna klasser, utan föras samman med andra högpresterande elever till särskilda idrotts-, musik- eller konstklasser. På vad grundar skolforskarna denna segregering?


   En bra bakgrund till allt detta ges i Skolöverstyrelsens broschyr från 1981 med titeln Skolan.  Där sägs på s 6, att skolan skall ge kunskaper och fostran. Fostran tas upp först, fostran till demokrati. Det innebär, att ”vissa saker inte får ifrågasättas”. Dessa är: ”alla människor är lika mycket värda, människor får tycka och vara olika, människor hjälps åt för att lösa problem, ingen människa får skada någon annan, den starkare har ansvar för att hjälpa den svagare, alla skall hjälpa de grupper som har det svårt, och kvinnor och män, flickor och pojkar,  har lika värde

 och ska ha samma möjligheter”.  Bortsett från luddigheten i detta verkar det i dagens läge som om denna s k fostran har misslyckats.


    När broschyren kommer till kunskapsdelen, säger den, att de viktigaste kunskaperna är att kunna ”läsa, skriva, tala och räkna” (s 8).  Kunskaper utöver detta nämns i 15 punkter. I en kort sammanfattning innehåller de miljöfrågor, hushållning med resurserna, internationellt samarbete, krig och fred, sammanlevnad mellan människor och andra livsfrågor, såsom meningen med livet och kulturkonsumtion,  samt vidare kunskaper om lagar, trafikregler, och faror med alkohol, tobak  och narkotika .  En punkt är remarkabel: ”den roll som teknik och naturvetenskap spelar i vårt samhälle”.  Att lära sig själva tekniken och naturvetenskapen är sålunda mindre viktigt.


  Sett mot bakgrund av detta kan man förstå att skolforskarna tycker att PISA mäter fel saker.  Men det märkliga är, att elevernas provresultat i läsförståelse och matematik stadigt sjunker. Att läsa och räkna skulle ju tillhöra grundkunskaperna. Men där mäter man väl också fel saker i PISA-provet? Hur det är med skrivkonsten och talekonsten finns det tydligen ingen mätning.  Men den subjektiva erfarenheten är, att den förra är i bedrövligt skick, både formmässigt och innehållsmässigt.


  Så när det i skoldebatten gång på gång sägs, att skolans utformning skall grundas på vetenskaplig forskning, så är detta blott en chimär.  Tyvärr försvinner de evidensbaserade  forskarna i mediebruset och får inte komma till tals.

Elefanten i skoldebatten


Det har från visst skolhåll riktats kritik mot PISA-proven och deras resultatrapportering.  Särskilt kritiska har de dominerande skolforskarna varit.  De påstår, att PISA-proven mäter fel saker.  Det märkliga är, att när  svenska elever  förr låg i toppen på PISA-proven, riktades ingen kritik mot dessa. Att dessa skolforskare är kritiska, är lätt förståeligt. Det är de som skapat den utförsbacke som svensk skola befinner sig i.  De har påverkat läroplanen och lärarutbildning. Resultatet har blivit ett antal dåligt utbildade lärare. Eftersom de var skolforskare, var pedagogiken det viktigaste i lärarutbildningen; att läraren hade fackkunskap var mindre viktigt. En lärare skulle med pedagogikens hjälp kunna undervisa i naturvetenskap eller historia utan att ha annat än ytliga kunskaper i ämnet. Att PISA-proven förr gav goda resultat berodde på den eftersläpning som finns, i det att äldre välutbildade lärare fanns kvar. Omloppstiden för lärare i skolan är vanligtvis lång fram till pensioneringen. Nu verkar den bli kortare genom att allt fler lärare lämnar yrket på grund av förtvivlan inför skolans tillstånd; förmodligen är det de duktigaste.  Men även lärare, som fått dålig utbildning eller är obehöriga, kunde vara bra lärare genom sin entusiasm, kreativitet och intresse för eleverna. Detta har arbetsgivaren/kommunen dödat genom att göra lärarrollen till byråkratisk kontorsslav.


  Professor Martin Ingvar hade ett uppdrag att granska pedagogiska forskningsrapporter.  Han karakteriserade dem som ”impressionistiska”. Därmed menas, att forskningen är grundad på enstaka iakttagelser och löst tyckande.  Flera skolforskare har  slagsida mot  sociologi och psykologi.  Bland pedagogerna finns de, som är lärarutbildade men inte känt sig bekväma i lärarrollen. De har återvänt till universitetet för att läsa vidare i pedagogik. Somliga har kanske disputerat och genom sina teoretiska kunskaper fått framstående positioner inom lärarutbildningen.


   Ett påstående som man hör skolforskare framföra, är att klasserna skall vara blandade med ambitiösa elever och svagpresterande. Därigenom drar de ambitiösa med sig de svagare till att nå bättre resultat. Men det saknas bevis. Jag har hört motsatsen sägas. I en radiointervju sade en färdigutbildad elev, att hon konstant underpresterade i grundskolan, för att inte bli mobbad av de som inte var resultatinriktade.  Plugghäst är ett gammalt skällsord för de vetgiriga. Ett annat faktum är, att lärarna hållit tillbaka de högpresterande, förmodligen en lärdom från lärarutbildningen. Alla skulle gå i samma takt, och farten bestäms då av de långsammaste.  Man fick inte läsa före eller räkna före i skolböckerna. En elev som räknat före, blev utskälld av lärarinnan och beordrades sudda ut sitt räknande i matematikboken.  Att de vetgiriga stympades i sin utveckling och fann skolan meningslös, var enligt skolforskarna ett acceptabelt offer.  Dessutom finns det ett märkligt undantag från regeln om sammanhållna klasser. Elever som har talang för idrott, musik och konst, skall inte stanna i sammanhållna klasser, utan föras samman med andra högpresterande elever till särskilda idrotts-, musik- eller konstklasser. På vad grundar skolforskarna denna segregering?


   En bra bakgrund till allt detta ges i Skolöverstyrelsens broschyr från 1981 med titeln Skolan.  Där sägs på s 6, att skolan skall ge kunskaper och fostran. Fostran tas upp först, fostran till demokrati. Det innebär, att ”vissa saker inte får ifrågasättas”. Dessa är: ”alla människor är lika mycket värda, människor får tycka och vara olika, människor hjälps åt för att lösa problem, ingen människa får skada någon annan, den starkare har ansvar för att hjälpa den svagare, alla skall hjälpa de grupper som har det svårt, och kvinnor och män, flickor och pojkar,  har lika värde

 och ska ha samma möjligheter”.  Bortsett från luddigheten i detta verkar det i dagens läge som om denna s k fostran har misslyckats.


    När broschyren kommer till kunskapsdelen, säger den, att de viktigaste kunskaperna är att kunna ”läsa, skriva, tala och räkna” (s 8).  Kunskaper utöver detta nämns i 15 punkter. I en kort sammanfattning innehåller de miljöfrågor, hushållning med resurserna, internationellt samarbete, krig och fred, sammanlevnad mellan människor och andra livsfrågor, såsom meningen med livet och kulturkonsumtion,  samt vidare kunskaper om lagar, trafikregler, och faror med alkohol, tobak  och narkotika .  En punkt är remarkabel: ”den roll som teknik och naturvetenskap spelar i vårt samhälle”.  Att lära sig själva tekniken och naturvetenskapen är sålunda mindre viktigt.


  Sett mot bakgrund av detta kan man förstå att skolforskarna tycker att PISA mäter fel saker.  Men det märkliga är, att elevernas provresultat i läsförståelse och matematik stadigt sjunker. Att läsa och räkna skulle ju tillhöra grundkunskaperna. Men där mäter man väl också fel saker i PISA-provet? Hur det är med skrivkonsten och talekonsten finns det tydligen ingen mätning.  Men den subjektiva erfarenheten är, att den förra är i bedrövligt skick, både formmässigt och innehållsmässigt.


  Så när det i skoldebatten gång på gång sägs, att skolans utformning skall grundas på vetenskaplig forskning, så är detta blott en chimär.  Tyvärr försvinner de evidensbaserade  forskarna i mediebruset och får inte komma till tals.

Av elakaherrn - 20 juli 2015 08:52

Kolonialismens återkomst.



På väg ut ur lektionssalen efter en lektion på socialhögskolan i mitten av 1960-talet konstaterade en kvinnlig elev, ”att nu fanns det inte så många kolonier kvar att utsuga”. Yttrandet föranledde inga kommentarer.


  Ungefär 15 år tidigare dansade den amerikanska och västeuropeiska ungdomen sorglöst foxtrot till tonerna av en schlager med titeln Civilization.  Sångtexten löd i svensk översättning (tagen fritt ur minnet):

                          Bong, bongo, bongo,

                          jag far aldrig ifrån Kongo

                          för jag vet vad jag gör.

                          Bingel, bangel, bungel,

                          det är så trivsamt  i min djungel

                           jag vet ej varför.

                           Kris och krasch och ransonering

                           och allt sånt där,

                          är det civilisation det,

                          då blir jag här.  


Det som man trodde för ett  halvsekel sedan, var tydligen så fel. Nu söker sig afrikanerna till civilisationen i Europa, trots kris och krasch. De betalar stora belopp för at bli hjälpta till Europa, och vid sidan av dessa belopp sätter de sina liv på spel bara för att få komma hit. Och de strävar för att komma hit för att arbeta för slavlöner för de forna kolonialisterna. Dessa behöver inte fara till Afrika för att suga ut folket; nu kommer folket till dem. Slavskeppen trafikerar inte längre Atlanten utan Medelhavet.  Och den svenska kustbevakningen hjälper där slavskepparna för att de skall  få en säker leverans av sin last.


Att en schlagertextförfattare och en studentska hugger i sten är inget att ironisera över; de speglar bara en aningslös allmän opinion.  Bristen på fred och välfärd skapar migrationsströmmarna till Europa. För att förklara varför de frigjorda staterna inte strävade efter fred och välfärd, skapades en teori om neo-kolonialismen. Nu när de tidigare förtryckta finner det attraktivt att söka sig  till sina gamla herrar, verkar denna teori vara stendöd.

  

Skapa flashcards