Enligt uppgift skulle Sveriges radio (SR) anordna en galafest i Stockholm för 1.700 anställda i hela riket.  1.700? Vad gör alla dessa människor?

I p 2, P 3 och P 4 spelas mestadels burkad musik, i de två sistnämnda kanalerna med programledare som håller låda, idrottsreferat och enstaka intervjuer i lokalradion.  Snacket kan bestå av någon programledarkommentar, av samtal med någon uppring person eller av två programledare av typ yngre, som kastar diverse plattityder mellan sig.  Till detta torde personalbehovet vara begränsat.

Hur är det med prestigekanalen P 1?  Den sänder från5.30 på morgonen till möjligen kl 02.00 på natten, approximativt 20 timmar om dygnet, timmar som måste fyllas med innehåll. Men nästan hälften av denna sändningstid består av repriser från samma eller föregående dag. Det betyder att 10 timmar går bort, under vilka de anställda inte behöver producera något.  Av de återstående 10 timmarna görs c:a 2 timmar dagligen av externa producenter, av produktionsbolag såsom Prata, Filt, Umami, SMTradio m fl, och av andra externa producenter såsom SMHI med väderleksprognoser.  Varje sändningstimme består till 5 minuter av trailers, jinglar och annan vinjettmusik; där bortgår 40 minuter av de 8 timmar som återstår. Somliga program går inte i repris utan i stället ältas samma material om och om igen, såsom i P 1-morgon under 3 ½ timma, ekonyheter med en halvtimmes mellanrum under hela dagen och i kulturnytt under ett antal kvartar.  Det konstiga är, att det som är en nyhet på morgonsändningen fortfarande är en nyhet på sena kvällssändningen. Begreppsmässigt är en nyhet något son inte tidigare var känt.

Av den återstående programtiden, möjligen något över sju timmar, består en stor del av samtal med personer, som inbjudits till studio, och av samtal med uppringda eller uppringande personer, såsom ”Ring p 1”, något som alltså egentligen inte är egenproducerat.  En stor del av denna sändningstid ödslas bort i uppspelningar av intervjuer på främmande språk, som bara är kända av ett fåtal av lyssnarna, såsom urdu, hindi, swahili.  Sedan försöker reportern göra en resumé. Rent löjeväckande blir det, när det framgår, att reportern själv inte förstår språket, utan haft tolk, som klippts bort vid uppspelningen. Även om den intervjuade talar ett världsspråk, är det nästan omöjligt att uppfatta. Typiskt är ett samtal på en taskig telefonlinje med någon sluddrigt talande amerikan eller annan engelsktalande.

 Entimmesprogram med statusrubriken ”kultur”, ibland med samma typ av innehåll, som nyss sagts, förekommer en gång i veckan med titlar som Nya vågen, Cosmo, Kino, Lundströms bokradio; varje vecka kommer det också en föreställning från radioteatern, ofta en burkad gammal föreställning, liksom en gedigen dokumentär.

Skal man jämföra med något, kan det vara med et närbesläktade massmedieorganet dagspressen. Ett litet antal journalister på en slimmad redaktion producerar varje dag en helt ny utgåva. Där är det ingen skyddad verkstad. Lyckas tidningen inte attrahera köpare och läsare, hotas journalisten av ytterligare slimning med uppsägningar.  Sveriges radio behöver inte bry sig om detta. Den får sin säkra inkomst, oavsett om produktionen är dålig, produktiviteten låg och lyssnarna få.