Det nya politiska landskapet

Vi lever nu i en epok, där det politiska landskapet kan komma att förändras på ett sätt, som inte setts i modern tid. Det är fråga om en revolt mot det politiska, kulturella och ekonomiska etablissementets hegemoni; rörelsen kan karakteriseras som anti-etablissement. Den skär rätt igenom våra invanda föreställningar om uppdelningar efter klass, kön, yrke, social status, utbildning och sociala intressen och genom höger-vänsterskalan. Blir den bestående, kommer den att rita om den politiska kartan.

   En sådan rörelse brukar kallas populistisk, och den nuvarande kallas ofta höger-populistisk. Populism används i nutiden som en negativ karakteristik; populisten anses rida på ett missnöje, som han inte har någon lösning på, och plocka upp föreställningar från  gräsrötterna, förställningar, vilka anses vara fördomar. Det är självklart, att populismen bekämpas av etablissementet, som har ett övertag genom kontrollen över massmedia.

   Men populism är inte automatiskt s k höger-populism. Ordet populism kommer från en rörelse i USA på 1890-talet, som bar fram de undertrycktas krav, vilka låg klart till vänster enligt nutida klassifiering: nationaliseringar och progressiv inkomstskatt. Rörelsen tynade bort genom att delar av dess program togs upp av de etablerade partierna.

    En nutida rörelse, som var anti-etablissementsinriktad utan at vara populistisk, var den s k progressiva vänstern på 1960-talet. Den var inte populistisk, genom att den inte hade några rötter i de breda folklagren; i Frankrike vägrade t ex fackförbunden att liera sig med den. Den tynade bort genom att den blev en del av etablissementet. Den skalade dock bort det sista av de gamla ”borgarbrackiga” förställningarna om anständighet: om anständigt uppförande, anständig klädsel, anständig sexualmoral, anständigt tal o s v. Denna anständighetsnorm, som varit ett kitt för detta sociala skikt i samhället, fick söka andra objekt. Det blev  nu inte anständigt att tala illa om invandrare, om andra folkslag, om folk med annorlunda sexuellt beteende, karakteriserade som HBTQ (dock med undantag för pedofiler), om kriminella, som inte skulle straffas utan hjälpas, om religioner  (med undantag för kristendom). Det som brukar kallas politiskt korrekt, är denna anständighetsnorm.

  Populismen sedd som en högerrörelse (fast det är oegentligt at tala om höger eller vänster då den skär tvärs igenom dessa kategorier) har haft som exempel poujadismen i Frankrike på 1950-talet och Ny demokrati i Sverige på 1990talet.

  En svensk anti-etablissementsrörelse, som varken kan karakteriseras som höger eller vänster, var den rörelse, som miljöpartiet tog ledningen för.  Den har också vissa populistiska inslag.  Men den är ett typexempel på hur en sådan rörelse förlorar kraft, när den måste organisera sig och måste anpassa sig till det politiska etablissementet; en sådan rörelse får inte stanna av utan måste vara i rörelse med nya projekt.

  Anti-etablissementsstämningar har alltid funnits. Att de nu fått sådan kraft beror på tre omständigheter: en fråga av stor symbolisk betydelse, kraftfulla ledare och ett nytt medielandskap. Den symboliska frågan är hotet mot nationalstaten genom de nutida stora folkomflyttningarna, förenklat formulerat som invandring, och centralismen inom EU. Det nya medielandskapet är framväxten av s k sociala medier genom internet, och dagstidningsjournalistikens utförslöpa. Därmed har etanlissementets hegemoni brutits på detta område.

    I alla Västeuropas stater har partier, grundade på detta, vuxit fram. Gränsen för dess antal sympatisörer tycks för tillfället ligga på 25 % av de röstande.  I Italien och Spanien tycks det inte vara invandringen, som skulle vara rörelsens grogrund, utan en reaktion mot de etablerade partiernas vanstyre. Dessa partier kan närmast karakteriseras som vänsterpopulistiska. Men det märkliga är, att rörelsen fått fart även i USA. Man kan säga, att Donald Trump kidnappat det republikanska partiet och gjort sin kampanj för president till en ani-etablissementsrörelse, med negativ anställning till invandring och till andra religioner, till storkapitalets makt och den symbios, som den kulturella och politiska eliten lever i.

  Hur försöker etablissementet slå tillbaka mot denna rörelse? På ett plan sker det genom att det suger upp vissa delar av rörelsens krav i förhoppning om att detta skall döda energin i rörelsen och passivisera den. En annan metod, som blivit etablerad, är försök att karaktärsmörda motståndarna, gärna genom massiv uppbackning i massmedia. Karaktärsmordet sker genom att motståndarna påstås inte uppföra sig anständigt enligt de nya anständighetsnormerna. Att tala nedsättande om kvinnor, invandrare, muslimer, homosexuella är t ex inte anständigt.  Det behövs inte mycket, för att kunna göra en anknytning till det oanständiga uppförandet. I nödfall får media försöka hitta något som gjorts eller sagts för tio eller femton år tillbaka. Men vad som är absolut nödvändigt för etablissementet att återvinna kontrollen, är att hegemonin i opinionsbildning, problemformulering och nyhetsförmedling återupprättas. Men det blir svårt. Et nationellt förbud mot anonymitet på nätet, eller lagar  om straff för spridning av osanna eller olämpliga påståenden, eller om avstängning från internet blir uddlöst i den globaliserade världen.

   Hur blir framtiden för de nutida anti-etablissementsrörelserna? De nyss nämnda karaktärsmorden torde vara efemära och bara ha marginell betydelse; de sympatisörer, som inte delar de nya anständighetsnormerna, är ju helt oberörda, och dessa normer tillhör ju borgerlighetens finrum. Nej, det som krävs för att rörelsen inte skall falla ihop, är att undvika stagnation och hela tiden flytta fram positionerna,  vidare en stark ledare, ingen intern splittring och att inte bli en del av etablissementet. Ett typexempel på organisation, som fyllt dessa krav är Dansk folkeparti, som verkar orubbligt. Hur situationen är för andra sådana organisationer, är svårt att bedöma. Man kan misstänka, att den kommer att dö ut i USA. Donald Trump är för gammal för att bli en framtida galjonsfigur, och utan en stark ledare går det hela i kvav. Men man kan inte utesluta, att en sådan dyker upp, och rörelsen blir en tredje kraft vid sidan av republikaner och demokrater. En fråga, som i Sverige kan bli samlande för rörelsen, om invandringsfrågan tonar bort, är motståndet mot centralismen inte bara i EU utan även nationellt; en protest mot storstadsregionernas dominans och övertag vid resursfördelningen. En sådan klyfta inom riket kommer bli svår att hantera för de nuvarande politiska partierna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

All forskning måste granskas. Granskaren skall ha en ifrågasättande inställning. Det gäller både metoder och fakta. Klimatforskningen harproblem.   11. Hurgörman för att uträlna jordens medeltemperatur? Hur sammanväger man mätresultat från olik...

Nuvarande system går ut på att slå ut försäljare och leverantörer. Det har visat sig verkningslöst. De utslagna ersätts av nya. Den enda realistiska metoden är att kriminalisera köpet och köpareen.Köpare skall dömas att betala höga böter. Har de råd ...

Kålsuparargumentet,  alternativa fakta och elakheter i politiken   Särskilt genom framgången för Donald Trump har det ologiska i kålsuparargumentet lyfts fram; så även i svensk politik. Donald Trunp har avfärdat kritik mot hans aktivitet och hans...

Vem bär skulden till flyktingkatastrofen och eländet i Mellan-östern?   Svaret är lätt: det gör ett antal stater i västerlandet, ledda av NATO samt västerländska  massmedia.      När demonstrationerna i Libyen urartade till inbördeskrig,  fra...

Miljönissarnas hyckleri   Det tjatas dagligen om klimatförändring, koldioxidutsläpp, jordens uppvärmning; det sistnämnda ligger några decennier fram i tiden. Man vet inte om föreslagna åtgärder har någon effekt i framtiden. Åtgärderna föreslås va...