Kålsuparargumentet,  alternativa fakta och elakheter i politiken

Särskilt genom framgången för Donald Trump har det ologiska i kålsuparargumentet lyfts fram; så även i svensk politik. Donald Trunp har avfärdat kritik mot hans aktivitet och hans uttalanden med att andra uppsatta politiker gjort detsamma eller ännu värre.  Han har tydligen haft framgång med detta argument. Kålsuparargumentets kritiker, som främst finns i den vänsterliberala kulturdebatten, har förvisso rätt.  Men frågan är, om kålsuparargumentet är en ny företeelse.

  I Sverige aktiverades kålsuparargumentet strax efter andra världskriget. Det uppfanns av kulturvänstern. Ett antal företrädare för denna- de var från början 33 – förklarade, att de inte vile instämma i kritiken mot den sovjetiska regimen och inte ville taga avstånd från denna, under motivering att förhållandena i västerlandet var lika dåliga, Detta blev den s k tredje ståndpunkten, som sedan levde kvar i decennier.  Den främste företrädaren för kålsuparargumentet är Jan Myrdal.  I vilken diskussion som helst om den sovjetiska regimens likvidering av miljontals människor, om den framtvingade svälten i Kina, som dödade miljoner eller om folkmordet i Kambodja, kom Jan Myrdal inom några minuter fram med argumentet, att det var lika illa i västvärlden . I USA hade förr i världen negrer lynchats och i Sydafrika var negrerna förtryckta. Hans  meddebattörer föll omedelbart i fällan  och diskuterade inte längre diskussionsämnet. En händelse, som illustrerar kulturvänsterns hegemoni, var Eyvind Jonssons tal till uppsalastudenterna 1951, där han tog klar ställning för den västerländska demokratin. För detta fick han löpa gatlopp, arrangerat av kulturvänstern, som gjorde allt för att frysa ut honom och underkänna legitimiteten av att han fick nobelpriset i litteratur.  Samtidigt frotterade sig kulturvänsterns koryféer med den sovjetiska regimen, mottog ordnar, priser och andra utmärkelser med champagneglas i handen medan miljontals människor svalt ihjäl i de sovjetiska arbetslägren i Gulagsystemet. Men kulturella impulser hämtade de västerifrån. Så det märkliga är, att kålsuparargumentet, som kulturvänstern nu kritiserar, har den själv uppfunnit och praktiserat.

   En annan företeelse, som också härstammar från kulturvänstern, är alternativa fakta. Termen, som uppfunnits av Trumps presstalesman, har gett namn åt en gammal företeelse. Under hela sovjettiden matades den svenska allmänheten med alternativa fakta från vänsterhåll om hur människorna i Sovjet hade det materiellt gott ställt och hur lyckliga de var.  Olof Lagercrantz  beskrev i Dagens Nyheter hur väl fungerande Mao Tse Tungs Kina var;  rena idealstaten. Statsminister Ingvar Carlsson kunde säga, att ”Sovjetunionen visat att det finns en annan väg än kapitalism till välfärd” ; då menade han antagligen inte att denna väg hette slavarbete.  Även i detta ämne var Jan Myrdal en mästare.  Han hade aldrig sett någon folkförintelse i Kambodja, som han besökt flera gånger; alltså fanns den inte. Han hade varit i Kina och inte sett  folk svälta ihjäl i miljoner. Han hade alternativa fakta. Vi kan tacka den som gett denna företeelse ett namn. Men var fanns alla politiska kommentatorer, som nu gör sig lustiga över alternativa fakta, på den tiden?

   Detsamma har förhållandet varit med elakheter i politiken.  Konstnärer har i tecknade bilder under flera århundraden kunnat gissla, förlöjliga och håna makthavare utan någon påföljd; i våra dagar har denna möjlighet befästs och vidgats genom hänvisning till den konstnärliga friheten.  Ett illustrativt exempel är Lars Wilks rondellhund. Visst, säger alla, han har yttrandefrihet, men …. Detta ”men” kommer inte från makthavarna, som vanligtvis förfasar sig över vulgariteter, utan från hans egna kollegor inom den konstnärliga  eliten. Ett  ”men” utgår från påståendet, att Wilks är en dålig konstnär och därför inte borde producera något som är dålig konst. Det andra ”men-et” utgår från att det är olämpligt med konstnärliga framställningar, som provocerar en religiös grupp i samhället.

  Under århundradena har det varit farligare att skända makthavarna eller meningsmotståndare genom tal eller skrift än genom bild. Men även i detta fall har gränserna vidgats för vad som får uttryckas utan påföljd, och verbala elakheter har nu blivit grövre. Tillämpningen av svensk tryckfrihetslagstiftning visar en mycket tillåtande attityd. I det massmediala landskapet har den liberala och radikal pressen haft en viss hegemoni, och det vänsterkulturella etablissemanget har dominerat  här. De elaka påhoppen har riktats mot meningsmotståndare. Dessa har i regel inte haft samma satiriska talang, och de kan därför ha silats bort av tidningsredaktionerna. Läget har nu blivit annorlunda genom att pressens hegemoni har brutits på grund av möjligheterna att publicera sig på nätet. Här kommer nu elaka påhopp från kulturvänsterns meningsmotståndare,  och enligt uppgifter från de berörda, är påhoppen mycket grova, alltifrån okvädingsord till hot om fysiskt våld. . Det talas om nättroll, näthat och nätmobbing. Detta är en företeelse, som inte kan godtas, men går inte att hindra. Det var kulturvänsterns företrädare som en gång släppte anden ur flaskan, och nu vänder den sig mot dem själva. Och det kommer bli svårt att få in anden i flaskan igen.

Kålsuparargumentet,  alternativa fakta och elakheter i politiken

Särskilt genom framgången för Donald Trump har det ologiska i kålsuparargumentet lyfts fram; så även i svensk politik. Donald Trunp har avfärdat kritik mot hans aktivitet och hans uttalanden med att andra uppsatta politiker gjort detsamma eller ännu värre.  Han har tydligen haft framgång med detta argument. Kålsuparargumentets kritiker, som främst finns i den vänsterliberala kulturdebatten, har förvisso rätt.  Men frågan är, om kålsuparargumentet är en ny företeelse.

  I Sverige aktiverades kålsuparargumentet strax efter andra världskriget. Det uppfanns av kulturvänstern. Ett antal företrädare för denna- de var från början 33 – förklarade, att de inte vile instämma i kritiken mot den sovjetiska regimen och inte ville taga avstånd från denna, under motivering att förhållandena i västerlandet var lika dåliga, Detta blev den s k tredje ståndpunkten, som sedan levde kvar i decennier.  Den främste företrädaren för kålsuparargumentet är Jan Myrdal.  I vilken diskussion som helst om den sovjetiska regimens likvidering av miljontals människor, om den framtvingade svälten i Kina, som dödade miljoner eller om folkmordet i Kambodja, kom Jan Myrdal inom några minuter fram med argumentet, att det var lika illa i västvärlden . I USA hade förr i världen negrer lynchats och i Sydafrika var negrerna förtryckta. Hans  meddebattörer föll omedelbart i fällan  och diskuterade inte längre diskussionsämnet. En händelse, som illustrerar kulturvänsterns hegemoni, var Eyvind Jonssons tal till uppsalastudenterna 1951, där han tog klar ställning för den västerländska demokratin. För detta fick han löpa gatlopp, arrangerat av kulturvänstern, som gjorde allt för att frysa ut honom och underkänna legitimiteten av att han fick nobelpriset i litteratur.  Samtidigt frotterade sig kulturvänsterns koryféer med den sovjetiska regimen, mottog ordnar, priser och andra utmärkelser med champagneglas i handen medan miljontals människor svalt ihjäl i de sovjetiska arbetslägren i Gulagsystemet. Men kulturella impulser hämtade de västerifrån. Så det märkliga är, att kålsuparargumentet, som kulturvänstern nu kritiserar, har den själv uppfunnit och praktiserat.

   En annan företeelse, som också härstammar från kulturvänstern, är alternativa fakta. Termen, som uppfunnits av Trumps presstalesman, har gett namn åt en gammal företeelse. Under hela sovjettiden matades den svenska allmänheten med alternativa fakta från vänsterhåll om hur människorna i Sovjet hade det materiellt gott ställt och hur lyckliga de var.  Olof Lagercrantz  beskrev i Dagens Nyheter hur väl fungerande Mao Tse Tungs Kina var;  rena idealstaten. Statsminister Ingvar Carlsson kunde säga, att ”Sovjetunionen visat att det finns en annan väg än kapitalism till välfärd” ; då menade han antagligen inte att denna väg hette slavarbete.  Även i detta ämne var Jan Myrdal en mästare.  Han hade aldrig sett någon folkförintelse i Kambodja, som han besökt flera gånger; alltså fanns den inte. Han hade varit i Kina och inte sett  folk svälta ihjäl i miljoner. Han hade alternativa fakta. Vi kan tacka den som gett denna företeelse ett namn. Men var fanns alla politiska kommentatorer, som nu gör sig lustiga över alternativa fakta, på den tiden?

   Detsamma har förhållandet varit med elakheter i politiken.  Konstnärer har i tecknade bilder under flera århundraden kunnat gissla, förlöjliga och håna makthavare utan någon påföljd; i våra dagar har denna möjlighet befästs och vidgats genom hänvisning till den konstnärliga friheten.  Ett illustrativt exempel är Lars Wilks rondellhund. Visst, säger alla, han har yttrandefrihet, men …. Detta ”men” kommer inte från makthavarna, som vanligtvis förfasar sig över vulgariteter, utan från hans egna kollegor inom den konstnärliga  eliten. Ett  ”men” utgår från påståendet, att Wilks är en dålig konstnär och därför inte borde producera något som är dålig konst. Det andra ”men-et” utgår från att det är olämpligt med konstnärliga framställningar, som provocerar en religiös grupp i samhället.

  Under århundradena har det varit farligare att skända makthavarna eller meningsmotståndare genom tal eller skrift än genom bild. Men även i detta fall har gränserna vidgats för vad som får uttryckas utan påföljd, och verbala elakheter har nu blivit grövre. Tillämpningen av svensk tryckfrihetslagstiftning visar en mycket tillåtande attityd. I det massmediala landskapet har den liberala och radikal pressen haft en viss hegemoni, och det vänsterkulturella etablissemanget har dominerat  här. De elaka påhoppen har riktats mot meningsmotståndare. Dessa har i regel inte haft samma satiriska talang, och de kan därför ha silats bort av tidningsredaktionerna. Läget har nu blivit annorlunda genom att pressens hegemoni har brutits på grund av möjligheterna att publicera sig på nätet. Här kommer nu elaka påhopp från kulturvänsterns meningsmotståndare,  och enligt uppgifter från de berörda, är påhoppen mycket grova, alltifrån okvädingsord till hot om fysiskt våld. . Det talas om nättroll, näthat och nätmobbing. Detta är en företeelse, som inte kan godtas, men går inte att hindra. Det var kulturvänsterns företrädare som en gång släppte anden ur flaskan, och nu vänder den sig mot dem själva. Och det kommer bli svårt att få in anden i flaskan igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

All forskning måste granskas. Granskaren skall ha en ifrågasättande inställning. Det gäller både metoder och fakta. Klimatforskningen harproblem.   11. Hurgörman för att uträlna jordens medeltemperatur? Hur sammanväger man mätresultat från olik...

Nuvarande system går ut på att slå ut försäljare och leverantörer. Det har visat sig verkningslöst. De utslagna ersätts av nya. Den enda realistiska metoden är att kriminalisera köpet och köpareen.Köpare skall dömas att betala höga böter. Har de råd ...

  Det nya politiska landskapet   Vi lever nu i en epok, där det politiska landskapet kan komma att förändras på ett sätt, som inte setts i modern tid. Det är fråga om en revolt mot det politiska, kulturella och ekonomiska etablissementets hegem...

Vem bär skulden till flyktingkatastrofen och eländet i Mellan-östern?   Svaret är lätt: det gör ett antal stater i västerlandet, ledda av NATO samt västerländska  massmedia.      När demonstrationerna i Libyen urartade till inbördeskrig,  fra...

Miljönissarnas hyckleri   Det tjatas dagligen om klimatförändring, koldioxidutsläpp, jordens uppvärmning; det sistnämnda ligger några decennier fram i tiden. Man vet inte om föreslagna åtgärder har någon effekt i framtiden. Åtgärderna föreslås va...