Elefanten i skoldebatten

Av elakaherrn - 17 september 2015 11:06

Det har från visst skolhåll riktats kritik mot PISA-proven och deras resultatrapportering. Särskilt kritiska har de dominerande skolforskarna varit. De påstår, att PISA-proven mäter fel saker. Det märkliga är, att när svenska elever förr låg i toppen på PISA-proven, riktades ingen kritik mot dessa. Att dessa skolforskare är kritiska, är lätt förståeligt. Det är de som skapat den utförsbacke som svensk skola befinner sig i. De har påverkat läroplanen och lärarutbildning. Resultatet har blivit ett antal dåligt utbildade lärare. Eftersom de var skolforskare, var pedagogiken det viktigaste i lärarutbildningen; att läraren hade fackkunskap var mindre viktigt. En lärare skulle med pedagogikens hjälp kunna undervisa i naturvetenskap eller historia utan att ha annat än ytliga kunskaper i ämnet. Att PISA-proven förr gav goda resultat berodde på den eftersläpning som finns, i det att äldre välutbildade lärare fanns kvar. Omloppstiden för lärare i skolan är vanligtvis lång fram till pensioneringen. Nu verkar den bli kortare genom att allt fler lärare lämnar yrket på grund av förtvivlan inför skolans tillstånd; förmodligen är det de duktigaste. Men även lärare, som fått dålig utbildning eller är obehöriga, kunde vara bra lärare genom sin entusiasm, kreativitet och intresse för eleverna. Detta har arbetsgivaren/kommunen dödat genom att göra lärarrollen till byråkratisk kontorsslav.

Professor Martin Ingvar hade ett uppdrag att granska pedagogiska forskningsrapporter. Han karakteriserade dem som ”impressionistiska”. Därmed menas, att forskningen är grundad på enstaka iakttagelser och löst tyckande. Flera skolforskare har slagsida mot sociologi och psykologi. Bland pedagogerna finns de, som är lärarutbildade men inte känt sig bekväma i lärarrollen. De har återvänt till universitetet för att läsa vidare i pedagogik. Somliga har kanske disputerat och genom sina teoretiska kunskaper fått framstående positioner inom lärarutbildningen.

Ett påstående som man hör skolforskare framföra, är att klasserna skall vara blandade med ambitiösa elever och svagpresterande. Därigenom drar de ambitiösa med sig de svagare till att nå bättre resultat. Men det saknas bevis. Jag har hört motsatsen sägas. I en radiointervju sade en färdigutbildad elev, att hon konstant underpresterade i grundskolan, för att inte bli mobbad av de som inte var resultatinriktade. Plugghäst är ett gammalt skällsord för de vetgiriga. Ett annat faktum är, att lärarna hållit tillbaka de högpresterande, förmodligen en lärdom från lärarutbildningen. Alla skulle gå i samma takt, och farten bestäms då av de långsammaste. Man fick inte läsa före eller räkna före i skolböckerna. En elev som räknat före, blev utskälld av lärarinnan och beordrades sudda ut sitt räknande i matematikboken. Att de vetgiriga stympades i sin utveckling och fann skolan meningslös, var enligt skolforskarna ett acceptabelt offer. Dessutom finns det ett märkligt undantag från regeln om sammanhållna klasser. Elever som har talang för idrott, musik och konst, skall inte stanna i sammanhållna klasser, utan föras samman med andra högpresterande elever till särskilda idrotts-, musik- eller konstklasser. På vad grundar skolforskarna denna segregering?

En bra bakgrund till allt detta ges i Skolöverstyrelsens broschyr från 1981 med titeln Skolan. Där sägs på s 6, att skolan skall ge kunskaper och fostran. Fostran tas upp först, fostran till demokrati. Det innebär, att ”vissa saker inte får ifrågasättas”. Dessa är: ”alla människor är lika mycket värda, människor får tycka och vara olika, människor hjälps åt för att lösa problem, ingen människa får skada någon annan, den starkare har ansvar för att hjälpa den svagare, alla skall hjälpa de grupper som har det svårt, och kvinnor och män, flickor och pojkar, har lika värde

och ska ha samma möjligheter”. Bortsett från luddigheten i detta verkar det i dagens läge som om denna s k fostran har misslyckats.

När broschyren kommer till kunskapsdelen, säger den, att de viktigaste kunskaperna är att kunna ”läsa, skriva, tala och räkna” (s 8). Kunskaper utöver detta nämns i 15 punkter. I en kort sammanfattning innehåller de miljöfrågor, hushållning med resurserna, internationellt samarbete, krig och fred, sammanlevnad mellan människor och andra livsfrågor, såsom meningen med livet och kulturkonsumtion, samt vidare kunskaper om lagar, trafikregler, och faror med alkohol, tobak och narkotika . En punkt är remarkabel: ”den roll som teknik och naturvetenskap spelar i vårt samhälle”. Att lära sig själva tekniken och naturvetenskapen är sålunda mindre viktigt.

Sett mot bakgrund av detta kan man förstå att skolforskarna tycker att PISA mäter fel saker. Men det märkliga är, att elevernas provresultat i läsförståelse och matematik stadigt sjunker. Att läsa och räkna skulle ju tillhöra grundkunskaperna. Men där mäter man väl också fel saker i PISA-provet? Hur det är med skrivkonsten och talekonsten finns det tydligen ingen mätning. Men den subjektiva erfarenheten är, att den förra är i bedrövligt skick, både formmässigt och innehållsmässigt.

Så när det i skoldebatten gång på gång sägs, att skolans utformning skall grundas på vetenskaplig forskning, så är detta blott en chimär. Tyvärr försvinner de evidensbaserade forskarna i mediebruset och får inte komma till tals.