Det nya politiska landskapet

Vi lever nu i en epok, där det politiska landskapet kan komma att förändras på ett sätt, som inte setts i modern tid. Det är fråga om en revolt mot det politiska, kulturella och ekonomiska etablissementets hegemoni; rörelsen kan karakteriseras som anti-etablissement. Den skär rätt igenom våra invanda föreställningar om uppdelningar efter klass, kön, yrke, social status, utbildning och sociala intressen och genom höger-vänsterskalan. Blir den bestående, kommer den att rita om den politiska kartan.

   En sådan rörelse brukar kallas populistisk, och den nuvarande kallas ofta höger-populistisk. Populism används i nutiden som en negativ karakteristik; populisten anses rida på ett missnöje, som han inte har någon lösning på, och plocka upp föreställningar från  gräsrötterna, förställningar, vilka anses vara fördomar. Det är självklart, att populismen bekämpas av etablissementet, som har ett övertag genom kontrollen över massmedia.

   Men populism är inte automatiskt s k höger-populism. Ordet populism kommer från en rörelse i USA på 1890-talet, som bar fram de undertrycktas krav, vilka låg klart till vänster enligt nutida klassifiering: nationaliseringar och progressiv inkomstskatt. Rörelsen tynade bort genom att delar av dess program togs upp av de etablerade partierna.

    En nutida rörelse, som var anti-etablissementsinriktad utan at vara populistisk, var den s k progressiva vänstern på 1960-talet. Den var inte populistisk, genom att den inte hade några rötter i de breda folklagren; i Frankrike vägrade t ex fackförbunden att liera sig med den. Den tynade bort genom att den blev en del av etablissementet. Den skalade dock bort det sista av de gamla ”borgarbrackiga” förställningarna om anständighet: om anständigt uppförande, anständig klädsel, anständig sexualmoral, anständigt tal o s v. Denna anständighetsnorm, som varit ett kitt för detta sociala skikt i samhället, fick söka andra objekt. Det blev  nu inte anständigt att tala illa om invandrare, om andra folkslag, om folk med annorlunda sexuellt beteende, karakteriserade som HBTQ (dock med undantag för pedofiler), om kriminella, som inte skulle straffas utan hjälpas, om religioner  (med undantag för kristendom). Det som brukar kallas politiskt korrekt, är denna anständighetsnorm.

  Populismen sedd som en högerrörelse (fast det är oegentligt at tala om höger eller vänster då den skär tvärs igenom dessa kategorier) har haft som exempel poujadismen i Frankrike på 1950-talet och Ny demokrati i Sverige på 1990talet.

  En svensk anti-etablissementsrörelse, som varken kan karakteriseras som höger eller vänster, var den rörelse, som miljöpartiet tog ledningen för.  Den har också vissa populistiska inslag.  Men den är ett typexempel på hur en sådan rörelse förlorar kraft, när den måste organisera sig och måste anpassa sig till det politiska etablissementet; en sådan rörelse får inte stanna av utan måste vara i rörelse med nya projekt.

  Anti-etablissementsstämningar har alltid funnits. Att de nu fått sådan kraft beror på tre omständigheter: en fråga av stor symbolisk betydelse, kraftfulla ledare och ett nytt medielandskap. Den symboliska frågan är hotet mot nationalstaten genom de nutida stora folkomflyttningarna, förenklat formulerat som invandring, och centralismen inom EU. Det nya medielandskapet är framväxten av s k sociala medier genom internet, och dagstidningsjournalistikens utförslöpa. Därmed har etanlissementets hegemoni brutits på detta område.

    I alla Västeuropas stater har partier, grundade på detta, vuxit fram. Gränsen för dess antal sympatisörer tycks för tillfället ligga på 25 % av de röstande.  I Italien och Spanien tycks det inte vara invandringen, som skulle vara rörelsens grogrund, utan en reaktion mot de etablerade partiernas vanstyre. Dessa partier kan närmast karakteriseras som vänsterpopulistiska. Men det märkliga är, att rörelsen fått fart även i USA. Man kan säga, att Donald Trump kidnappat det republikanska partiet och gjort sin kampanj för president till en ani-etablissementsrörelse, med negativ anställning till invandring och till andra religioner, till storkapitalets makt och den symbios, som den kulturella och politiska eliten lever i.

  Hur försöker etablissementet slå tillbaka mot denna rörelse? På ett plan sker det genom att det suger upp vissa delar av rörelsens krav i förhoppning om att detta skall döda energin i rörelsen och passivisera den. En annan metod, som blivit etablerad, är försök att karaktärsmörda motståndarna, gärna genom massiv uppbackning i massmedia. Karaktärsmordet sker genom att motståndarna påstås inte uppföra sig anständigt enligt de nya anständighetsnormerna. Att tala nedsättande om kvinnor, invandrare, muslimer, homosexuella är t ex inte anständigt.  Det behövs inte mycket, för att kunna göra en anknytning till det oanständiga uppförandet. I nödfall får media försöka hitta något som gjorts eller sagts för tio eller femton år tillbaka. Men vad som är absolut nödvändigt för etablissementet att återvinna kontrollen, är att hegemonin i opinionsbildning, problemformulering och nyhetsförmedling återupprättas. Men det blir svårt. Et nationellt förbud mot anonymitet på nätet, eller lagar  om straff för spridning av osanna eller olämpliga påståenden, eller om avstängning från internet blir uddlöst i den globaliserade världen.

   Hur blir framtiden för de nutida anti-etablissementsrörelserna? De nyss nämnda karaktärsmorden torde vara efemära och bara ha marginell betydelse; de sympatisörer, som inte delar de nya anständighetsnormerna, är ju helt oberörda, och dessa normer tillhör ju borgerlighetens finrum. Nej, det som krävs för att rörelsen inte skall falla ihop, är att undvika stagnation och hela tiden flytta fram positionerna,  vidare en stark ledare, ingen intern splittring och att inte bli en del av etablissementet. Ett typexempel på organisation, som fyllt dessa krav är Dansk folkeparti, som verkar orubbligt. Hur situationen är för andra sådana organisationer, är svårt att bedöma. Man kan misstänka, att den kommer att dö ut i USA. Donald Trump är för gammal för att bli en framtida galjonsfigur, och utan en stark ledare går det hela i kvav. Men man kan inte utesluta, att en sådan dyker upp, och rörelsen blir en tredje kraft vid sidan av republikaner och demokrater. En fråga, som i Sverige kan bli samlande för rörelsen, om invandringsfrågan tonar bort, är motståndet mot centralismen inte bara i EU utan även nationellt; en protest mot storstadsregionernas dominans och övertag vid resursfördelningen. En sådan klyfta inom riket kommer bli svår att hantera för de nuvarande politiska partierna.

Vem bär skulden till flyktingkatastrofen och eländet i Mellan-östern?

Svaret är lätt: det gör ett antal stater i västerlandet, ledda av NATO samt västerländska  massmedia.

   När demonstrationerna i Libyen urartade till inbördeskrig,  framhöll ett antal västmakter med Frankrike i spetsen, att civilbefolkningen måste skyddas, De fick stöd och tillåtelse av FN:s säkerhetsråd, som uppdrog åt NATO att leda ett ingripande för skydd av civilbefolkningen. Detta kunde även Ryssland och Kina gå med på.  Denna aktion, som även Sverige deltog i, urartade till ett ingripande till stöd för rebellerna; Kadaffis styrkor bekämpades både från luften och på marken. Syftet ändrades till att störta Kadaffi. Urartningen märktes i sluttampen: bekämpandet av Cyrte, Kadaffis sista motståndsficka, ledde ti ett bombardemang av staden. Ett märkligt sätt att skydda civilbefolkningen.

     Det inledande scenariot i Libyen upprepades i Syrien. Nu hade den arabiska våren nått Syrien, nu skulle presidenten Assad snart vara bortjagad. Massmedia hejade på  och västmakterna såg Assads dagar räknade. Men även här satte sig regimen till motvärn. Demonstrationerna blev inbördeskrig. Nu ville västmakterna ånyo få mandat att ingripa för att skydda civilbefolkningen. Men det fick de inte. Ryssland och Kina utnyttjade sin vetorätt i säkerhetsrådet. Skälet till detta var, att dessa stater inte låter sig luras mer än en gång.  Västmakternas aktivitet i Libyen hade gått långt över det mandat de fått. Någon upprepning i Syrien ville Ryssland inte ha, särskilt som landet hade goda förbindelser med Syrien. Så eskalerade inbördeskriget med enorma lidanden för  civilbefolkningen.  Västmakternas självsvåldiga utvidgande av FN-mandatet gav detta resultat.

   Men inte bara i Syrien har västmakternas agerande skapat kaos.  Resultatet blev detsamma i Libyen, sedan Kadaffis regim störtats.  De inbördes striderna fortsätter mellan andra parter.  Hela statsapparaten ligger i ruiner; Libyen är ett laglöst land.  Vapen och soldater från den fallna regimen har spritts över hela Nordafrika, och har skapat instabilitet, som kan ta decennier för att övervinna.  Inte bara från Syrien utan även härifrån kommer nu stora flyktingströmmar.  De som skapade detta läge har ansvaret för flyktingkrisen och bör även bära bördan av den. Tyvärr är massmedia ett ansiktslöst konglomerat, som aldrig tar något ansvar för sina gärningar.