Genusperspektiv

När frågan om jämställdhet mellan könen aktualiserades under 1960-talet, var tankegångarna trevande, när det gällde att förklara ojämställdheten och motivera jämställdhet. Det gjordes försök att förklara och motivera i marxistiska termer. Mest genomslag hade den liberalt grundade tanken, att män och kvinnor var lika fysiskt (med några undantag) och psykiskt och därför skulle behandlas lika. Resultaten på denna grund ansågs av kvinnorörelsen inte tillräckliga, och i stället utvecklades teorin till sin motsats, nämligen att man och kvinnor var olika, och att det som kvinnor kunde tillföra, var bättre än vad män kan åstadkomma. Hur ofta fick man inte höra, att jämställdhet inte var en kvantitetsfråga, utan en kvalitetsfråga: med fler kvinnor i mansdominerade yrkan, skulle verksamheten bli mycket bättre.

    Hur har det gått med denna kvalitetsutveckling.  Vi kan börja med skolan, där kvinnorna har blivit dominerande, åtminstone u grundskolan. I takt med detta har kvaliteten på skolundervisningen sjunkit, så att svenska elever i resultatbedömning rasat från topp-position till en nivå under genomsnittet i andra stater. Att det finns ett starkt tidsmässigt samband är inget tillräckligt bevis, men en klar indikation.

    Ett annat helt mansdominerat yrkesområde är polisen.  Här hittar vi samma tidsmässiga samband med ökat antal kvinnor i kåren: polisens effektivitet sjunker år för år, och antalet brott, som klaras upp, blir allt färre. Ävenså har tryggheten på allmänna platser starkt försämrats.

     Inom universitetsvärlden har det pågått en verksamhet för att aktivt placera kvinnor på de högsta lärar- och forskartjänsterna.  Fastän många meriterade kvinnor kommit in i systemet, har det inte blivit något lyft för universiteten. De hankar sig fortfarande fram på en medioker nivå, visserligen ganska hygglig, men inga stjärnskott.  De svenska stjärnskotten hittar man på utländska universitet.

     Inom försvarsväsendet medförde kvinnornas intåg inte någon kvalitetsförsämring. Det kan därför inte skyllas på kvinnorna, att försvaret mu är på dekis. Utom i ett avseende: den kvinnliga officer, som var försvarsminister, har inte styrts av sin uppgift att tillvarataga Sveriges försvarsförmåga, utan har villigt låtit sig köras över av Anders Borgs jaggernautvagn och Fredrik Reinfeldts snack om försvaret som ett särintresse.

     Sjukvården har varit mansdominerad i läkarkåren och kvinnodominerad i övrigt. Nu ökar antalet kvinnliga läkare snabbt. Huruvida detta är förenat med den markanta kvalitetsförsämringen av vården, är för tidigt att uttala sig om. Sjukvården styrs i hög grad av administratörer och politiker. Men även i politikerkåren har andelen kvinnor stigit kraftigt, och  trots detta ger politikernas styrning av sjulvården en negativ effekt.

   Detta leder oss in på politikens område. Där har antalet kvinnor ökat kontinuerligt på alla nivåer, men någon kvalitetsförbättring i de politiska beslutsgångarna har inte kunnat noteras.  Man skulle kunna tänka sig, att kvinnliga politiker skulle vilja ha kontakt med sina väljare, men i det avseendet tuffar den politiska processen på precis som förr. Det tar inte lång tid förrän de kvinnliga politikerna sitter med fingrarna i syltburken, förskansade i elfenbenstornet.

    Utifrån sett verkar det bara vara inom det privata näringslivet som kvinnliga befattningshavare medfört en förstärkning?