Vem är journalist och vad gör journalisten.

1. Två svenskar tog sig med hjälp av en gerillaorganisation illegalt in på etiopiskt territorium. De blev påfunna av gränsvakterna, klarade med nöd och näppe livet, greps och dömdes till fängelsestraff, som de började avtjäna. Sedan de förklarat sig ångerfulla och utfäst sig att inte göra en upprepning, blev de benådade och släppta.

2. Det svenska massmedieetablissemanget reste sig som en man och begärde ingripande från Gud och hela världen, närmare bestämt utrikesminister Carl Bildt och EU, för att få de gripna ögonblickligen släppta. Argumentet för detta var, att de gripna var journalister, de var ute på ett journalistiskt uppdrag, och kunde detta inte genomföras, om man inte bröt mot lagen, så hade de rätt att göra detta: de gjorde bara sitt jobb.

3. Det finns ingen yrkeslegitimation för journalister. Vem som helst kan kalla sig journalist och utan anställning blir de frilansjournalister.  En person som turistar i ett område, där katastrof inträffar, kan kontakta svenska tidningar och kalla sig frilansjournalist och erbjuda sig rapportera. När blir en fotograf journalist?

4. De två svenskarna, den ena fotograf, kallade sig frilansjournalister. De hade inte fått något journalistiskt uppdrag från någon arbetsgivare, och hade på det sättet inget jobb att sköta. Det var ett självpåtaget initiativ, det går inte att skylla på någon annan.

5. Massmedieetablissemanget menar, att journalister, anställda eller frilans, är ett slags frälse, med rätt att bryta mot lagen, om de anser detta behövligt. Det är typiskt, att medierna inte visade något intresse för de gerillasoldater, som samtidigt greps; de var ju inga journalister. Om de blev avrättade eller fick livstids fängelse, därom vet man intet. Det märkliga är, att massmedierna inte stöder ett antal journalister, som står åtalade i England för att ha brutit mot förbudet mot olaga avlyssning. De var ju anställda, de gjorde sitt jobb, och enda möjligheten att fullgöra uppdraget var att bryta not lagen.  Så: varför skall de klandras? Det är kanske bara svenska journalister, som får bryta mot lagen.

6. Det uppdrag, som de två ovannämnda frilansarna gett sig själva, var alla journalisters våta dröm: att sätta dit Carl Bildt för hans engagement i ett oljeprospekteringsföretag, som verkat i Etiopien.  Det blir då rätt ynkligt, när man begär att Bildt ögonblickligen skall resa till Addis Abeba och förhandla dem fria.  Detta är inte utrikesministerns uppgift, utan det tillhör den konsulära sidan. Förmodligen har Bildt i det tysta gjort goda insatser för deras frisläppande.

7. Väl hemkomna förklarade de, att ångerfullheten var ett ljug för att bli fria. Förmodligen är ångerspåret för att bli fri, kört inte bara för dessa utan även för andra journalister, inte bara i Etiopien. Vad värre är, journalistkårens trovärdighet sätts på spel, när det framgår, att journalister har inte bara rätt att bryta mot lagen, de har även rätt at ljuga. Det är sålunda sanktionerat, att journalistiska texter kan vara hur lögnaktiga som helst, bara det inte avslöjas.

8. Och framtiden? Den svenska journalistkåren håller på att göra harakiri, dels genom dålig journalistik, dels genom en arrogans genom att ha haft problemformuleringsprerogativ att kunna bestämma vad som skall debatteras i pressen och vilka som får debattera.  I sin självgodhet har de kunnat hålla borta fakta och meningsyttringar, som inte stämmer md deras självbild. Dagstidningsjournalisterna är ett utdöende släkte, och de har sig själva att skylla; de kommer att återfinnas som kommunikatörer på företag och organisationer. Antalet anställda journalister på dagstidningarna kommer att minska och de kommer att  ersätts med frilansjournalister, om så skulle behövas, eller md bidrag från läsarna.  Och då är vi tillbaka till frågan: när blir en person, särskilt utan yrkesutbildning, journalist.

Vem är journalist och vad gör journalisten.

1. Två svenskar tog sig med hjälp av en gerillaorganisation illegalt in på etiopiskt territorium. De blev påfunna av gränsvakterna, klarade med nöd och näppe livet, greps och dömdes till fängelsestraff, som de började avtjäna. Sedan de förklarat sig ångerfulla och utfäst sig att inte göra en upprepning, blev de benådade och släppta.

2. Det svenska massmedieetablissemanget reste sig som en man och begärde ingripande från Gud och hela världen, närmare bestämt utrikesminister Carl Bildt och EU, för att få de gripna ögonblickligen släppta. Argumentet för detta var, att de gripna var journalister, de var ute på ett journalistiskt uppdrag, och kunde detta inte genomföras, om man inte bröt mot lagen, så hade de rätt att göra detta: de gjorde bara sitt jobb.

3. Det finns ingen yrkeslegitimation för journalister. Vem som helst kan kalla sig journalist och utan anställning blir de frilansjournalister.  En person som turistar i ett område, där katastrof inträffar, kan kontakta svenska tidningar och kalla sig frilansjournalist och erbjuda sig rapportera. När blir en fotograf journalist?

4. De två svenskarna, den ena fotograf, kallade sig frilansjournalister. De hade inte fått något journalistiskt uppdrag från någon arbetsgivare, och hade på det sättet inget jobb att sköta. Det var ett självpåtaget initiativ, det går inte att skylla på någon annan.

5. Massmedieetablissemanget menar, att journalister, anställda eller frilans, är ett slags frälse, med rätt att bryta mot lagen, om de anser detta behövligt. Det är typiskt, att medierna inte visade något intresse för de gerillasoldater, som samtidigt greps; de var ju inga journalister. Om de blev avrättade eller fick livstids fängelse, därom vet man intet. Det märkliga är, att massmedierna inte stöder ett antal journalister, som står åtalade i England för att ha brutit mot förbudet mot olaga avlyssning. De var ju anställda, de gjorde sitt jobb, och enda möjligheten att fullgöra uppdraget var att bryta not lagen.  Så: varför skall de klandras? Det är kanske bara svenska journalister, som får bryta mot lagen.

6. Det uppdrag, som de två ovannämnda frilansarna gett sig själva, var alla journalisters våta dröm: att sätta dit Carl Bildt för hans engagement i ett oljeprospekteringsföretag, som verkat i Etiopien.  Det blir då rätt ynkligt, när man begär att Bildt ögonblickligen skall resa till Addis Abeba och förhandla dem fria.  Detta är inte utrikesministerns uppgift, utan det tillhör den konsulära sidan. Förmodligen har Bildt i det tysta gjort goda insatser för deras frisläppande.

7. Väl hemkomna förklarade de, att ångerfullheten var ett ljug för att bli fria. Förmodligen är ångerspåret för att bli fri, kört inte bara för dessa utan även för andra journalister, inte bara i Etiopien. Vad värre är, journalistkårens trovärdighet sätts på spel, när det framgår, att journalister har inte bara rätt att bryta mot lagen, de har även rätt at ljuga. Det är sålunda sanktionerat, att journalistiska texter kan vara hur lögnaktiga som helst, bara det inte avslöjas.

8. Och framtiden? Den svenska journalistkåren håller på att göra harakiri, dels genom dålig journalistik, dels genom en arrogans genom att ha haft problemformuleringsprerogativ att kunna bestämma vad som skall debatteras i pressen och vilka som får debattera.  I sin självgodhet har de kunnat hålla borta fakta och meningsyttringar, som inte stämmer md deras självbild. Dagstidningsjournalisterna är ett utdöende släkte, och de har sig själva att skylla; de kommer att återfinnas som kommunikatörer på företag och organisationer. Antalet anställda journalister på dagstidningarna kommer att minska och de kommer att  ersätts med frilansjournalister, om så skulle behövas, eller md bidrag från läsarna.  Och då är vi tillbaka till frågan: när blir en person, särskilt utan yrkesutbildning, journalist.

Det massmediala modet Vid recensionen av den halvdokumentära filmen om Torgny Segerstedt och Göteborgs handels- och sjöfartstidning under andra världskriget berömde kritikerna inte bara filmen utan även Segerstedts publicistik och dess betydelse. Segerstedt recenseras som en hjältemodig försvarare av det fria ordet och yttrandefriheten, i en kamp mot onda makter, som hotade stora mänskliga värden, och som var ett hot mot friheten. Segerstedt riktade skarp, på gränsen till hånfull, kritik mot den tyska nazismen och dess ledare, med Hitler i spetsen, trots att det svenska politiska etablissementet och dess press manade till återhållsamhet, för att inte provocera dessa till ingripanden mot svenska intressen, i värsta fall krig. Man kan mellan radernas läsa, att recensenterna i dag skulle föra samma kamp som Segerstedt mot opinioner, sanktionerade av etablissementet. När det massmediala etablissementet i dag uttalar sig om Lars Wilks och hans udda konstprojekt, låter det så här: Visst, förklaras det, vi har ju yttrandefrihet och den måste försvaras. Men det är så, att även om vissa yttranden är tillåtna, så är det därmed inte sagt, att de är lämpliga. Det är olämpligt och onödigt att reta muslimerna och kanske provocera de mest aggressiva till våldshandlingar. Dessutom är Wilks konst dålig konst. Därtill kommer, att det drar en massa kostnader för staten genom den nödvändiga ständiga polisbevakningen. Wilks borde därför avsluta sin kampanj och ställa in sig i ledet. Ack ja, ja, det fanns hjältar före Akilles och efter Segerstedt. Men vi hittar dem inte bland svenska journalister och kulturknuttar. Jo förresten, om draken som hjälten skall strida mot bara finns på tillräckligt stort avstånd i tid och rum. För några år sedan hade författaren Lena Andersson i ett radioprogram en uppgörelse med de kristna dogmerna, och gavs därmed hjältestatus av den ateistiska föreningen Humanisterna. Någon motsvarande uppgörelse med andra religiösa dogmer är inte att förvänta, allra minst från Humanisterna, journalister eller andra kulturknuttar. Det gäller att anpassa sig.

                   Ekonomiska intressen i miljöpolitiken

Förre statsministern Reinfeldt formulerade en gång tesen, att  det svenska försvaret i budgetsammanhang var ett särintresse.  Om så är fallet, måste alla politikområden vara särintressen.  Här görs nu en granskning av miljöpolitiken och dess särintressen, som mest är av ekonomisk art. Särintressena kommer fram, om man frågar, vem som tjänar på den nuvarande miljöpolitiken.

1. I toppen hittar vi politikerna.  De har nu funnit ett argument för  att pressa ut mesta möjliga prestationer och umbäranden från medborgarna, både genom skatter och avgifter och genom personliga insatser. Tidigare kunde det motiveras med ett bygge av ett socialistiskt paradis på jorden, men så kraschade den drömmen. Då fick det motiveras med att det behövdes för den sociala välfärden, men så har folk begripit, att det inte är pengar, som saknas där, utan engagement och ledarskap. Det är synnerligen ekonomiskt fördelaktigt att vara politiker, med alla öppna och dolda förmåner.
2. I skiktet därunder hittar vi de mer eller mindre kompetenta  forskarna, som kan förse politikerna med argument för den förda politiken. Forskarna vinner makt och status; politikerna lyssnar till dem, som har de rätta argumenten; således inte alla. De får ekonomisk fördel genom nya tjänster, höjda löner, stora forskningsbidrag. Fråga är, om detta inte är en form av korruption. Det finns ju miljöforskare, som har resultat, som politikerna inte gillar; de får inga tjänster, inga forskningsanslag och förhindras publicera sina resultat.
3. Så har vi alla de hantlangare som politikerna behöver, räknenissar, kontrollanter och inspektörer av alla slag, och andra administratörer: för dem blir det tjänster, goda löner och maktkänsla.
4. De s k miljöorganisationerna överöses med statsbidrag, och det ger de ledande där möjlighet att genom arvoden och löner gynna sig själva. I gengäld förser de politikerna med stöd och argument. Också detta en form av korruption?
5. Riktiga vinnare är företag av alla de slag. Med ändrade krav på produkterna måste folk skrota väl fungerande utrustning, och industrin får sälja och tjäna. Gamla bilar måste skrotas. Gamla glödlampor försvinner och ersätts med dyra alternativ, som inte passar till gamla armaturer, som också måste bytas ut.  Olje- och vedeldning måste fasas ut och dyra mark- eller luftvärmeanläggningar installeras. Husen skall tilläggsisoleras och fönster bytas ut helt i onödan. Kollektivtrafik skall byggas ut, nya spår anläggas, nya tåg köpas in och bussparken skall bli större.  Kostnaderna för detta hamnar alltid till slut hos konsumenten, genom höjda priser, avgifter och skatter.
6. En stor profitör på uppblåsta miljöhot är massmedia. Braskande påståenden om stormar, orkaner, vulkanutbrott, hotande istider eller värmeperioder eller katastrofer, t o m påståenden i mars om sommarvädret säljer. När Världsbanken påstår, att om jordens medeltemperatur  om 100 år höjs med 4% (om detta är möjligt att mäta), skulle detta skapa en svårbemästrad situation (hur trovärdig är en bank med sina affärsintressen), så förvandlas detta i massmedia till ett påstående om att jordens medeltemperatur kommer att öka till denna nivå. Slutsatsen är: med hänsyn till massmedias affärsintressen är de inte trovärdiga.

1. Vad blir effekten, om Sverige minskar sina koldioxidutsläpp till hälften genom dessa enorma kostnader? Svar: världens samlade utsläpp minskar från 0,2 % till 0,1 %, d v s 1 promille.

   Sverige har fått ett miljöindustriellt komplex,  ett konglomerat av ekonomiska intressen, som kommer att bli mycket kostsamt för konsumenterna. 

Den progressiva vänsterns flyktinghat.

”Progressiv vänster” är ett uttryck, som ger positiva associationer. Det används mindre ofta nuförtiden och i stället används extremistvänster, de autonoma e.d

1. Aversion mot båtflyktingar.

Kan någon ha något emot båtflyktingar, människor  som i en livsfarlig färd tar sig över Medelhavet? Men Medelhavets båtflyktingar var inte första kullen båtflyktingar. Uttrycket skapades i slutet av 1970-talet. Sedan den kommunistiska regimen i Nordvietnam 1975 erövrat Sydvietnam, fann många sydvietnameser det nödvändigt att fly. Somliga därför att de tillhört den tidigare administrationen eller på annat sätt kunde förknippas med denna och som kunde bli inspärrade i s k  omskolningsläger, det var vidare diverse småföretagare, butiksägare och andra, som fått sin egendom konfiskerad, och det var kineser  som sedan flera årtionden vari etablerade i Vietnam och som sågs med misstro av vietnameserna och utsattes förföljelse. Vid sin flykt måste de nattetid försöka smyga sig ner till kusten och vada ut till ett skrangligt fartyg för fortsatt flykt. Orsaken till att det måste ske i det fördolda var, att det var olagligt och straffbart att lämna landet utan tillstånd, och sådant kunde dessa kategorier givetvis inte få. Flyktingbåtarna drabbades av många missöden, såsom haverier, stormar och motorer som slutade fungera.  I sistnämnda fall kunde  båten driva kring i hettan i två veckor, innan den uppmärksammades.

     Det uppstod en opinion i Väst-Europa, att man i dessa länder skulle taga emot dessa flyktingar, I Sverige blev frågan aktuell 1978.  Och här blev det stopp. Sverige borde inte taga emot några båtflyktingar alls, ansåg dåvarande invandrarverket. En orsak var att den dåvarande folkpartistiska regeringen inte ville stöta sig med det kommunistiska Vietnam, eftersom detta land klassificerade flyktingarna som ”illegala utvandrare”.  Ett annat skäl framförs av invandrarverkets chef, Kjell Öberg. ”För samma insatser kan man hjälpa många fler latinamerikanska flyktingar som inget annat land i världen tar emot. Det säger Kjell Öberg, chef för invandrarverket i Norrköping, Han tillhör dem som är kritiska mot att Sverige skall ta emot en helt ny folkgrupp. Det har vi dålig beredskap för, säger han. Han påpekar att vi redan har svårt att klara hemspråksundervisningen för de 55 språk som redan finns i landet” (citatet från DN 3 januari 1979).  Under omvärldens tryck kunde man enligt samma artikel tänka sig att taga emot högst 500 personer. En kraftig påhejare för denna inställning var den progressiva vänstern, som på den tiden hade stort inflytande via medierna. Vad kunde dessa ha emot dessa flyktingar, i motsats till flyktingar från Latinamerika? Svaret kommer nedan.

2.  En annan grupp flyktingar, som väckte vänsterns ogillande, var s k republikflyktingar.  Dessa var personer som försökte fly från den kommunistiska regimen i Östtyskland. Detta var nästan omöjligt och ytterst livsfarligt. De skulle taga sig över järnridån med murar och taggtrådsstängsel och bevakningspersonal, som inte tvekade att skjuta den som försökte ta sig över från öst till väst, däremot inte tvärtom. Dessa flyktingar var liksom i Vietnam ”illegala utvandrare” och kunde förvänta sig många år i arbetsläger, om de blev fasttagna. Dessa kriminella typer kunde progressiva vänstern inte sympatisera med.

   Vad var det som gjorde att dessa grupper flyktingar inte var önskvärda i Sverige enligt den progressiva vänstern?  Jo, de ville undandra sig från att deltaga i vad man kan kalla ”det socialistiska projektet”. Det är den slutsats man kan dra av en artikel  i Sydsvenskan 26 maj 1979 (Per Bauhn). Detta betraktades i samklang med de berörda kommunistiska staterna inte bara som djupt kriminellt utan även som ytterst omoraliskt.  Av samma skäl riktades samma moraliska fördömande mot de svenskar, som bosatte sig utomlands. Det kunde vara pensionärer, företagare, vetenskapsmän, idrottsmän eller personer som ville söka framgång i ett annat land, med skilda bevekelsegrunder. Det var inte olagligt att flytta med familj och egendom till annat land, men det var ytterst omoraliskt enligt progressiva vänstern, eftersom man inte ville deltaga i det socialistiska projektet.  Dessa kallades för skatteflyktingar, vilket är oegentligt, eftersom de betalar skatt i det land de bosätter sig i.  Att vara skatteflykting, det är fult, det.

Genusperspektiv

När frågan om jämställdhet mellan könen aktualiserades under 1960-talet, var tankegångarna trevande, när det gällde att förklara ojämställdheten och motivera jämställdhet. Det gjordes försök att förklara och motivera i marxistiska termer. Mest genomslag hade den liberalt grundade tanken, att män och kvinnor var lika fysiskt (med några undantag) och psykiskt och därför skulle behandlas lika. Resultaten på denna grund ansågs av kvinnorörelsen inte tillräckliga, och i stället utvecklades teorin till sin motsats, nämligen att man och kvinnor var olika, och att det som kvinnor kunde tillföra, var bättre än vad män kan åstadkomma. Hur ofta fick man inte höra, att jämställdhet inte var en kvantitetsfråga, utan en kvalitetsfråga: med fler kvinnor i mansdominerade yrkan, skulle verksamheten bli mycket bättre.

    Hur har det gått med denna kvalitetsutveckling.  Vi kan börja med skolan, där kvinnorna har blivit dominerande, åtminstone u grundskolan. I takt med detta har kvaliteten på skolundervisningen sjunkit, så att svenska elever i resultatbedömning rasat från topp-position till en nivå under genomsnittet i andra stater. Att det finns ett starkt tidsmässigt samband är inget tillräckligt bevis, men en klar indikation.

    Ett annat helt mansdominerat yrkesområde är polisen.  Här hittar vi samma tidsmässiga samband med ökat antal kvinnor i kåren: polisens effektivitet sjunker år för år, och antalet brott, som klaras upp, blir allt färre. Ävenså har tryggheten på allmänna platser starkt försämrats.

     Inom universitetsvärlden har det pågått en verksamhet för att aktivt placera kvinnor på de högsta lärar- och forskartjänsterna.  Fastän många meriterade kvinnor kommit in i systemet, har det inte blivit något lyft för universiteten. De hankar sig fortfarande fram på en medioker nivå, visserligen ganska hygglig, men inga stjärnskott.  De svenska stjärnskotten hittar man på utländska universitet.

     Inom försvarsväsendet medförde kvinnornas intåg inte någon kvalitetsförsämring. Det kan därför inte skyllas på kvinnorna, att försvaret mu är på dekis. Utom i ett avseende: den kvinnliga officer, som var försvarsminister, har inte styrts av sin uppgift att tillvarataga Sveriges försvarsförmåga, utan har villigt låtit sig köras över av Anders Borgs jaggernautvagn och Fredrik Reinfeldts snack om försvaret som ett särintresse.

     Sjukvården har varit mansdominerad i läkarkåren och kvinnodominerad i övrigt. Nu ökar antalet kvinnliga läkare snabbt. Huruvida detta är förenat med den markanta kvalitetsförsämringen av vården, är för tidigt att uttala sig om. Sjukvården styrs i hög grad av administratörer och politiker. Men även i politikerkåren har andelen kvinnor stigit kraftigt, och  trots detta ger politikernas styrning av sjulvården en negativ effekt.

   Detta leder oss in på politikens område. Där har antalet kvinnor ökat kontinuerligt på alla nivåer, men någon kvalitetsförbättring i de politiska beslutsgångarna har inte kunnat noteras.  Man skulle kunna tänka sig, att kvinnliga politiker skulle vilja ha kontakt med sina väljare, men i det avseendet tuffar den politiska processen på precis som förr. Det tar inte lång tid förrän de kvinnliga politikerna sitter med fingrarna i syltburken, förskansade i elfenbenstornet.

    Utifrån sett verkar det bara vara inom det privata näringslivet som kvinnliga befattningshavare medfört en förstärkning? 

Det öppna samhället

I en replikväxling i riksdagen mellan Annie Lööf och Jimmie Åkesson deklarerade Annie Lööf, att ”hon ville bevara och slå vakt om det öppna svenska samhället”.  Det öppna svenska samhället? Har Annie Lööf enbart vistats i de småländska urskogarna, sedan hon tog sin examen i Ruskaby skola? Politikerna både på riks- och kommunal nivå och även deras betalda underhuggare, sitter förskansade bakom låsta säkerhetsdörrar, inpasseringskontroller, bevakade av ABAB-vakter; så även Annie Lööf. Det öppna samhället? Myndigheternas lokaler görs oåtkomliga genom låsta dörrar, så även domstolsbyggnader, och nu införs rena visitationer. Politikerna ser till att sekretessbestämmelserna blir fler.  Medborgarna låses in i allt mer oöverskådliga regelverk, på livets olika områden. Ett öppet samhälle som är låst?  Sjukvårdens inrättningar görs alltmer svåråtkomliga. Banker och guldsmedsbutiker hålls låsta, och man släpps in efter att ha ringt på klockan och granskats. Privatpersoner ser sig nödgade att förskansa sig bakom låsta portar med kodlås och inpasseringstelefon, och lägenheterna förses med säkerhetsdörrar med titt-öga. I förlängningen av detta finns  s k gated communities, bostadsområden dit inga utomstående kan komma in utan hjälp, med vakter. I det offentliga rummet, på gator och torg och allmänna kommunikationsmedel, intar folk en sluten attityd, rädda för att i annat fall bli antastade.  Här kan man verkligen tala om främlingsfientlighet, ett avståndstagande från det obekanta. Öppet samhälle? Hur skall man kunna slå vakt om något som inte finns?

    Det var förr som politiker, tjänstemän och myndigheter var lättåtkomliga, då människor inte behövde låsa ytterdörren, när de gick hemifrån. Vad Annie Lööf menade med ”öppet samhälle” var ”öppen stat”,  d v s att Sveriges gränser inte skulle hållas stängda. Hon begrep inte, att stat och samhälle inte är samma sak. Detta bekräftas av hennes formulering, som godtags av centerstämman: ”öppna gränser, fri rörlighet och en generös och human flykting- och invandringspolitik”.  Flykting- och invandringspolitik behövs inte, om man har öppna gränser. Däremot uttalade sig stämman inte för en generös och human socialpolitik, familjepolitik, skattepolitik, kriminalpolitik.   Pratet om att bevara det ”öppna samhället” var bara den vanliga cirkuskonsten. Det finns inget parti, som kommer att gå till val med paroller om fri invandring, som medför längre arbetslöshetsköer, längre bostadsköer, längre sjukvårdsköer. 

Den gångna sommaren 2013 gav ytterligare belägg för konstaterandena i tidigare inlägg. Från midsommar till 20 augusti gick nyproduktionen på sparlåga. Blott några dagsaktualiteter nyskapades. Sommarpratarna var tillfälligt intagna medarbetare- I övrigt var det repriser, inte  vara av årets program, utan från ett, två eller tre år tillbaka, och ett antal teaterpjäser från 1950-talet. Repris av dagens program kan vara motiverat , då originalet sänds på tid då många inte haft möjlighet att lyssna. Den motiveringen för repris är nu överspelad, eftersom det nu efter alla program tjatas om att man kan höra programmet när man vill genom att det finns på webben, face-book och Sveriges radios hemsida. Så: sluta med de evinnerliga repriserna och skapa något nytt i stället.

Enligt uppgift skulle Sveriges radio (SR) anordna en galafest i Stockholm för 1.700 anställda i hela riket.  1.700? Vad gör alla dessa människor?

I p 2, P 3 och P 4 spelas mestadels burkad musik, i de två sistnämnda kanalerna med programledare som håller låda, idrottsreferat och enstaka intervjuer i lokalradion.  Snacket kan bestå av någon programledarkommentar, av samtal med någon uppring person eller av två programledare av typ yngre, som kastar diverse plattityder mellan sig.  Till detta torde personalbehovet vara begränsat.

Hur är det med prestigekanalen P 1?  Den sänder från5.30 på morgonen till möjligen kl 02.00 på natten, approximativt 20 timmar om dygnet, timmar som måste fyllas med innehåll. Men nästan hälften av denna sändningstid består av repriser från samma eller föregående dag. Det betyder att 10 timmar går bort, under vilka de anställda inte behöver producera något.  Av de återstående 10 timmarna görs c:a 2 timmar dagligen av externa producenter, av produktionsbolag såsom Prata, Filt, Umami, SMTradio m fl, och av andra externa producenter såsom SMHI med väderleksprognoser.  Varje sändningstimme består till 5 minuter av trailers, jinglar och annan vinjettmusik; där bortgår 40 minuter av de 8 timmar som återstår. Somliga program går inte i repris utan i stället ältas samma material om och om igen, såsom i P 1-morgon under 3 ½ timma, ekonyheter med en halvtimmes mellanrum under hela dagen och i kulturnytt under ett antal kvartar.  Det konstiga är, att det som är en nyhet på morgonsändningen fortfarande är en nyhet på sena kvällssändningen. Begreppsmässigt är en nyhet något son inte tidigare var känt.

Av den återstående programtiden, möjligen något över sju timmar, består en stor del av samtal med personer, som inbjudits till studio, och av samtal med uppringda eller uppringande personer, såsom ”Ring p 1”, något som alltså egentligen inte är egenproducerat.  En stor del av denna sändningstid ödslas bort i uppspelningar av intervjuer på främmande språk, som bara är kända av ett fåtal av lyssnarna, såsom urdu, hindi, swahili.  Sedan försöker reportern göra en resumé. Rent löjeväckande blir det, när det framgår, att reportern själv inte förstår språket, utan haft tolk, som klippts bort vid uppspelningen. Även om den intervjuade talar ett världsspråk, är det nästan omöjligt att uppfatta. Typiskt är ett samtal på en taskig telefonlinje med någon sluddrigt talande amerikan eller annan engelsktalande.

 Entimmesprogram med statusrubriken ”kultur”, ibland med samma typ av innehåll, som nyss sagts, förekommer en gång i veckan med titlar som Nya vågen, Cosmo, Kino, Lundströms bokradio; varje vecka kommer det också en föreställning från radioteatern, ofta en burkad gammal föreställning, liksom en gedigen dokumentär.

Skal man jämföra med något, kan det vara med et närbesläktade massmedieorganet dagspressen. Ett litet antal journalister på en slimmad redaktion producerar varje dag en helt ny utgåva. Där är det ingen skyddad verkstad. Lyckas tidningen inte attrahera köpare och läsare, hotas journalisten av ytterligare slimning med uppsägningar.  Sveriges radio behöver inte bry sig om detta. Den får sin säkra inkomst, oavsett om produktionen är dålig, produktiviteten låg och lyssnarna få.