Norge? Glöm det. Det är Svenska kyrkan.  Precis som i Sovjetunionen har Svenska kyrkan två parallella beslutsstrukturer. Det är dels den professionella, med ärkebiskop och biskopsmöte, biskopar med domkapitel och kyrkoherdar i församlingarna, dels de av medlemmarna valda kyrkomötet, stiftsfullmäktige och kyrkofullmäktige.  Den professionella strukturen leder och kontrollerar  sidoorganisationen. Dessutom kontrollerar organen på högre nivå de lägre.  Precis som i Sovjet skall de valda organen ge demokratisk legitimitet åt organisationen. Precis som i Sovjet är legitimiteten låg. Efter sovjetiskt mönster finns det i flera val bara en kandidatlista att rösta på, och detta styrs medvetet från toppen genom krångliga registreringsregler.  I Sovjet var legitimiteten låg trots över 90 % valdeltagande, enär det var ett kollektivt tvång att rösta. I Svenska kyrkan är den låg genom uruselt valdeltagande, c:a 10 %. Kyrkans medlemmar har ingen talan. De tillåts lämna en röstsedel vart fjärde år,  men i övrigt förutsätts de hålla tyst och erlägga kyrkoavgiften.  Känns Sovjetunionen igen?

    Medlemsinflytandet kan illustreras med en jämförelse.  Svenska kyrkan är, efter skiljandet från staten, en vanlig ideell organisation, ungefär som Svenska naturskyddsföreningen.  I ideella föreningar brukar man ha årliga årsmöten.  På det lokala planet har alla medlemmar där rätt att yttra sig och rösta.  Vid årsmötet granskas styrelsens ekonomiska förvaltning, beviljas eller nekas ansvarsfrihet och sker val av styrelse och andra funktionärer för kommande år och medlemsavgift fastställs. Ingenting av detta finns i Svenska kyrkan.  I en ideell organisation erlägger alla samma medlemsavgift (ibland med rabatt för studerande eller andra kategorier), eftersom alla har samma nytta av föreningen. I Svenska kyrkan utgår den i procent av inkomsten.

    Medlemmarnas kontroll av hur kyrkans inkomster och övriga tillgångar används är sålunda  minimal, också det en parallell med Sovjetstaten. Detta gäller ännu mer för dem som inte är medlemmar, men vars skattepengar går in till kyrkan. Detta gäller den s k begravningsavgiften, som alla betalar till kyrkan, och försvinner i dess räkenskaper. Det gäller också de miljardbidrag, som staten ger av skattebetalarnas pengar för att kyrkan skall bevara det  s k kulturarvet.  Denna subvention har uppgått till en halv miljard kronor årligen sedan kyrkan skiljdes från staten är 2000; så envar kan räkna ut det samlade beloppet. Bevarandet av kulturarvet kan bestå i försäljning eller rivning av kyrkor och ombyggnader av kyrkorummen för att skapa sammanträdes- och utskänkningslokaler.

    Svenska kyrkan består nu mest av den beskrivna överbyggnaden. Den försöker nu frenetiskt hitta ett vinnande koncept.  Det där att tala om Gud, döden, synden, uppståndelsen och andra eskatologiska frågor tycker man inte är någon höjdare, som vinner publik. Varför inte ha fred som målsättning; det kan ju ingen ha något emot. Eller varför inte miljö, det är ju inne nu, liksom mänskliga rättigheter.  Rättvisefrågor är ju obestämt och bra. Eller kanske jämställdhet och likställdhet? Eller fokusera på social välfärd och driva skolor och äldreboenden, kanske i kombination med sjukvård? 

    De professionella i denna organisation är säkert nöjda med situationen, med obruten maktställning, bra avlöning och god status, precis som sin motsvarighet i Sovjet, den s k nomenklaturan.  De slapp de visioner, som framfördes 1971 av dåvarande docenten K.G Hammar och några av hans tros- och tankebröder.  När prästernas fackliga organisation begärde löneökning för prästerna, såsom andra gjorde  i det årets lönerörelse, framhöll de nyssnämnda till arbetsgivarpartens belåtenhet, att prästerna inte behövde löneförhöjning. Tvärtom skulle deras löner ligga stilla, tills att alla kyrkoarbetare, d v s alla kyrkans anställda på alla nivåer,  hade nått samma löneläge. Ärkebiskopen K.G Hammar försökte dock ej genomföra detta.